En julsaga i repris

Annandagen 2018. Ännu en jul läggs till handlingarna och jag vill önska dig en fortsatt god julhelg genom att reprisera ett av mina mest lästa blogginlägg från 2016 - en julsaga från forno. Oavsett om du läste det då eller inte så får du gärna följa med mig bakåt i tiden, först ungefär trettio år, till min barndom då varje jul firades i farmors och farfars stora, vackra hus bredvid prästgården i Norra Mellby. Det huset var som gjort för julfirande; där fanns flera olika finrum, ett för middag, ett för soffhäng och ett otal mindre rum där vi barn kunde ägna oss åt diverse lekar och påhitt utan att störa eller störas av de vuxna. Då och då sprang vi in i rummet där brasan i öppna spisen och julgranen tävlade om vem som kunde utstråla mest julstämning, för att ta lite nötter eller knäck och såklart för att kolla om alla de stora var på plats i soffor och fåtöljer eller om någon såg ut att förbereda en tomte-entré av något slag. Vid ett sådant besök kunde man också med fördel passa på att krypa upp en stund i farmors famn och bli föremål för hennes odelade uppmärksamhet en stund. Jag minns så väl ett sådant tillfälle. Jag var nog runt sju år och vi satt i ett hörn intill fönstret mot den gamla landsvägen som leder fram till kyrkan ett par hundra meter bort. Efter att ha hjälpt mig att knäcka en krakmandel med den julröda skruvknäpparen av trä (som numera bor i min kökslåda), började farmor berätta. Det här är historien jag fick höra, kanske inte ordagrant, men till innehåll och sammanhang ganska orörd, tror jag:

Norra Mellby kyrka i vinterskrud. Vill du föreställa dig den som den såg ut på

den tiden då det begav sig, så tänk bort tornet, som byggdes 1917.

Fotot är hämtat från boken Sösdala - vår hembygd

I kvällningen en julafton för länge, länge sedan, på den tiden då människorna fortfarande vågade se Guds finger i skapelsen och tro på möjligheten till underverk, kom en storvuxen torpare gående på vägen som ledde fram till Norra Mellby kyrka. Han var trött, för vägen han vandrat var lång och bördan han bar på ryggen var tung. Dessutom kan det hända att hans steg saktades också av en annan anledning då han närmade sig kyrkan; för likaväl som han och hans samtida var övertygade om Guds existens och ständiga närvaro, så visste de att hens motpol Djävulen tog en minst lika aktiv del i deras liv och kyrkogården som han nu närmade sig var en plats där den onde gärna uppehöll sig. Till råga på allt var själva julekvällen egentligen en tidpunkt då var och en borde hålla sig inne bakom stängda dörrar, full av svart magi, gengångare och annat fanstyg som den var. Det var ju den natten varje år som de döda återvände till jorden för att se om sina gamla hemtrakter och slutligen samlas till mässa i kyrkan någon timme före de levande julotta. Det är inte att undra på att han darrade i knäna av mer än bara utmattning när han öppnade den gnisslande grinden och äntrade den branta stigen uppför backen mot vapenhuset.

En annan som var rädd var mannen som torparen bar på ryggen. Den stackaren hade blivit lam i benen därmed förlorat sin plats i tillvaron. I ett jordbrukssamhälle var ett par fungerande ben en förutsättning och den som saknade detta var dömd till ett liv vid sidan av. Den lame hade alltså all anledning att vara rädd, både för framtiden och för det som väntade runt hörnet. Efter att ha prövat alla kända huskurer utan framgång fanns det nämligen en tämligen riskabel sista utväg att pröva - att nattetid bäras runt en kyrka sju varv motsols och sju varv medsols. På så vis skulle man kanske kunna råda bot även på en allvarlig åkomma som förlamning och vågade man sig ut på själva julafton så kan man ju gissa att modet att trotsa trollkraften skulle förstärka den helande magins återgäldande.

Där befann de sig alltså nu, den starke torparen och hans lame vän, ensamma bland gastarna och gravarna i julmörkret. De började sin vandring runt kyrkan. Varv för varv, först sju aviga och så sju räta. När de fjorton vändorna fullbordats återstod endast slutmomentet; att gå in i kyrkan och fram till altaret för att där förhoppningsvis ta emot Guds mirakel, det under som skulle fördubbla antalet fotspår på hemvägen och ge en förlorad man livet åter. På kyrktrappen stannade torparen för att öppna den tunga porten, men innan han hunnit mer än att lägga handen på den stora nyckeln, vreds den om liksom av sig själv och dörren öppnades in mot det mörka kyrkorummet. Torparen stelnade till och hans vän drog efter andan. Den som öppnat kunde väl inte vara någon annan än den onde själv...?

Nu var det så, att vid den här tiden härjade ett par tjuvar i bygden. De var listiga och förslagna och ingen gick säker för dem, varken adel, präster, borgare eller bönder. Det märkliga var att trots att de var så fruktade och eftersökta, så hade ingen lyckats lista ut var de båda ogärningsmännen höll till mellan stöldräderna. Svaret på gåtan var emellertid att deras tjuvanäste var inrymt i Norra Mellby kyrka, närmare bestämt i vindsutrymmena ovanför kyrkvalven. Den julafton då vår saga tilldrar sig, hade den ene av de båda tjuvarna smugit sig iväg ner till prästgården för att stjäla en bock till julmiddag och hans kumpan väntade nu på honom i vapenhuset med handen på dörrklinkan, redo att snabbt och smidigt släppa in honom och hans fångst.

Där på trappan stod nu alltså torparen med sin lame vän på ryggen. Tvekande, spända och fyllda av fasa stod de stilla framför den svarta dörrspringan och lyssnade in i mörkret. Då hörde de plötsligt en röst som väste därinne: "Är han fet?!" Detta blev droppen som fick torparens rädslobägare att rinna över, för nu stod det ju helt klart att det var djävulen själv som fanns därinne, otåligt väntande på ännu en människovarelse att sätta tänderna i. Fullkomligt panikslagen kastade han ifrån sig sin börda in på vapenhusets golv och ropade: "Antingen han är mager eller fet, så här har du honom livs levande!" Därpå gjorde han helt om och flydde för sitt liv.

Han sprang som han aldrig förr sprungit, nerför kyrkbacken, ut på landsvägen och vidare hemåt i ett desperat försök att lägga så långt avstånd som möjligt mellan sig och det fasansfulla i kyrkan. Paniken ringde i hans öron och pulsen dunkade i takt med hans hastande steg, men var det bara sina egna ljud han hörde? Gång på gång vände han sig om och kastade ett öga över axeln. Det lät ju precis som om någon kom jagande efter honom... Efter att ha sprungit ytterligare en bit var han helt säker - djävulen förföljde honom! Han hörde springande steg bakom sig - och de kom allt närmare. Han sprang så att lungorna höll på att sprängas, men tvingades till sist att inse att han inte hade något att vinna på att fortsätta. Han var redan uttröttad efter den långa vandringen med vännen på ryggen och den onde verkade vara fast besluten att slå två flugor i en smäll och ta både den lame och torparen den här natten. Vår torpare fattade ett beslut, stannade och vände sig om för att slåss.

Han stod flåsande där på vägen, beredd på strid. En springande gestalt närmade sig i skumrasket och torparen höjde sina knutna nävar. Men när den andre kommit tillräckligt nära för att de skulle kunna se varandras ansikten, sänkte torparen sakta sina händer och stirrade i tyst förvåning på den som närmade sig. Det var ingen annan än hans en gång lame vän, som nu stod framför honom. Om det var de fjorton varven runt kyrkan som botat honom eller skräcken då han trodde sig stå, eller snarare ligga, inför djävulen själv, det var de inte säkra på, men  hur som helst kunde de nu vandra hemåt i varandras sällskap, samtidigt som de båda tjuvarna i Norra Mellby kyrka avnjöt sin julbock, mager eller fet, under taket på den trygga gamla helgedomen uppe på kullen.

Så slutade farmor sägnen och jag rusade iväg tillbaka till syskonen och kusinerna, helt omedveten om att ännu en pusselbit hade lagts till det bygge som blev mitt än så länge livslånga intresse för både hembygdshistoria och den gren av litteraturen som kallas sagor och sägner. Så här vid jul känns det bra att dela med sig och föra vidare en del av det kulturarv som jag fick som sjuåring en julafton i en farmoders knä i ett gammalt hus i en ännu äldre kyrkby. Det får bli min julklapp till dig, om du vill ta emot den. God jul!