Efter eländesvecka kommer helgfrid...

I kväll viner en västlig vind mellan åsarna och på den fördes helgmålsringningens klang bort högt ovan vår dal och lämnade mig lyssnande på blåsten och lätena från de lågt flygande fåglarna som förebådade regnet som ska dra häröver i natt.

Men det passar väl rätt bra med utebliven helgfrid som avslutning på en hemsk vecka. Bosse har jobbat i Falköping hela veckan och således inte kommit hem på kvällarna som han brukar. Normalt sett brukar jag inte ha särskilt mycket emot att han far iväg några dagar; att vara tillfälligt ensamstående sporrar mig mestadels till att istället bli enastående och hinna och orka mycket mer än vanligt och kämpa stenhårt för att både vara effektiv och dämpa barnens saknad med roligheter. Men den här gången... Hu! Visst, vi har haft en del trevligheter för oss, men inte väger de på långa vägar upp allt annat som gått åt skogen.

Ekvationen att ta hand om fyra relativt små barn ensam samtidigt som man försöker vara effektiv hemmafru är inte helt lätt att lösa, men med diverse smarta knep, som till exempel uppvärmd mat från frysen och utflykter i lagom sovtid för att spara in en läggning eller två, så ska det här nog gå vägen! Tänkte jag alltså i måndags kväll när det började närma sig läggdags och drog iväg med barnen till Hovdala med baktanken eller snarare det underliggande syftet att få minst ett av de två småbarnen att somna i bilen på vägen hem. Lyckades det? Tja, vi hade en härlig kväll, ensamma i slottsparken som badade i kvällssol och inbjöd till lek och upptäcktsfärder, men inte somnade varken Arvid eller Edith. Och det hade väl inte varit något större problem om inte Arvid hade lurat mig att han sov. Hade jag anat att han sov räv hade jag kört en omväg eller en extra runda för att ensam slippa försöka lägga fyra övertrötta barn (varav två vägrar somna ensamma men störs otroligt av att de andra barnen låter) klockan halv tio och därefter ta itu med disk, tvätt som skulle från tvättmaskinen till tumlaren o.s.v. Nu blev det inte så. Jag bar in en sömntung, varm, blundade treåring tyst och försiktigt och höll på att tappa honom när han plötsligt hävde upp ett kvillrande skratt och förtjust sa "Där lurade jag dig allt!" Ja, det fick jag ju erkänna att han gjorde och vad som var värre var att han också lurade mig på den lilla stund av ensamhet och stilla tankero som jag behöver varje dag trots (eller kanske på grund av) att jag råkar vara småbarnsförälder.

På tisdagen skulle vi åkt till Västergötland för att fira min morfars födelsedag, men pga sjukdom där kom vi inte iväg. Det blev en hemmadag istället. Eftersom barnen inte somnat förrän runt halv elva dagen före sov de faktiskt (kryss i taket, de har börjat få normala sovvanor!) länge allihop, vilket så klart försköt middagsvilan för de små ...och därmed också sänggåendet på kvällen. Adjö egentid, alltså. Förresten, det är ganska tungt för axlarna att gå omkring och bära en ett-och-ett-halvt-åring i ett par timmar på kvällen samtidigt som man lagar mat, städar, diskar, fixar tvätt o.s.v. men var ska man göra av henne annars?

Onsdagen kom med ösregn och både mitt och barnens behov av en aktivitet var stort. Och vi fick en toppen-dag på Leksaksmuséet i Eslöv tillsammans med min mamma och syster. Ett besök där rekommenderar jag varmt till alla som befinner sig på lagom avstånd, oavsett ålder! Det är ett otroligt, lite magiskt ställe med en enorm samling leksaker från 60-talet och fram till i dag. Det mest beundransvärda i mina ögon var de fyra landskapen med modelljärnvägar. Ett gigantiskt och fantasieggande miniatyruniversum med rörliga iscensättningar av städer med nöjesfält, bensinmackar och affärer med kundvagnar och upplysta skyltfönster, landsbygd med kor, grisar och traktorer, kuster med båtar, varv, badstränder (så klart även en nudiststrand) och ett vägnät som förbinder alltihop och där det ibland sker olyckor som måste åtgärdas med blinkande blåljusfordon... Ja, där hade jag kunnat gå i timmar och ändå säkert ha missat en hel del roliga detaljer!

Men eftersom summan alltid är konstant så var ju återstoden av dygnet tvunget att uppbåda en hel del elände för att kompensera. Alltså somnade inte Edith förrän samtidigt som jag den här dagen heller - och det var sent, för jag hade lämnat huset i en enda röra när vi drog iväg till Eslöv. Mina axlar blev alltså ännu tröttare och ryggen gjorde mer och mer ont. Vid midnatt insåg jag att den tilltagande smärtan i ryggen i kombination med illamående, frossa och en känsla av omöjligtvis kunna hitta en enda hyfsat bekväm ställning att sova i nog kanske berodde på annat än det myckna bärandet - kanske en känning av njursten? Jag vet inte, men det kom och gick under hela torsdagen och delar av fredagen och inga värktabletter hjälpte. Som om detta inte var nog vaknade ev sönerna en gång i timmen mellan 00 och 05 och hade växtvärk i benet. Och då hade ju mamman inget annat val än att gå upp och massera, värma vetekudde och trösta. Och så småningom också byta pyjamas och sängkläder och dra ut den blöta bäddmadrassen i tvättstugan när en annan av pojkarna inte hann vakna innan olyckan var framme (för givetvis låg han i vår säng och inte i sin egen där det finns plastade frottélakan). När torsdagsmorgonen kom kunde jag konstatera att så lite har jag inte sovit på en natt sedan Arvid var bebis.

Torsdagen förflöt i en dimma av sömnbrist och ryggont. Och så ringde Bosse och sa att han inte kom hem förrän på fredagskvällen och inte på torsdagen som jag hoppats. Och så somnade inte Edith förrän kvart i elva. Och så hade vi fyra flugor i sovrummet under natten.

På fredagen kom syster Maja och barnens kusiner som räddande änglar och även om vi båda vuxna stundtals tittade uppgivet på varandra och undrade vad vi sysslade med när vi asade ut sju barn mellan ett och åtta år till stranden och lät dem bada, leka och följa med ut och ro i ekan, så hade vi en härlig dag. Sen åkte de en halvtimme innan den efterlängtade mannen och fadern kom hem och då passade jag på att bryta tån. Vissa stolar (barnstolar, så klart) kan vara oerhört lömska i sin humor och tycka att det är roligt att försöka sätta krokben för stackars utarbetade mödrar som skyndar genom rummet. Stolsbenet befann sig alltså inte där det borde och min fot rände rakt in i det.

Sålunda har jag ikväll haltat runt här på Bjärröds bygata i min jakt på helgfriden, i större behov av egentid än någonsin. Men hortensian blommar, hallonen börjar mogna på andra sidan dammen, Bosse har semester, min tå hindrar mig inte längre från att gå (om än ganska sakta och stultande), Edith sover redan, jag har fått möjlighet att avsluta mina egna tankebanor och t.o.m. kunnat skriva ner en del av dem här och jag får kanske en liten stund för mig själv i morgon igen, så inte behöver jag gnälla! Inte så värst mycket mer nu i alla fall, när du har varit snäll och läst...