Med närapå 90 år på nacken...

Farmors dopklänning från 1929. När vår Alvar döptes i den 2008

pryddes den av ett benvitt sidenband. Skulle jag använt den igen

så hade jag nog valt det här nougatbruna bandet.

I min garderob finns en klenod. En klänning som liksom är Nummer Ett bland kläderna därinne. Tunn och skir är den, handsydd med kärlek i varje stygn. I nästan 90 år har den vårdats ömt för att då och då plockas fram och användas vid högtidliga och glädjefulla tillställningar när ett nytt litet liv sett dagens ljus, min farmors dopklänning.

Den tionde augusti 1929 föddes min farmor Wiola. Hennes mor Margit var bara 17 år gammal och hon och barnets far Hugo murare hade fått "skriva till kungs" som det hette för att få gifta sig. Deras tillstånd dröjde dock och dottern hann födas innan de kunde fira bröllop. Drygt en månad efter att farmor kommit till världen hölls det så en kombinerad dop- och vigselakt för familjen Svensson i deras första gemensamma hem, en lägenhet på Hanås. Prästen insisterade på att saker borde ske i sin rätta ordning och därför vigdes föräldrarna först och därefter döptes flickan. Farmor, som fick de blomdoftande namnen Linnéa Wiola, bar då denna klänning. Passande nog broderades kjolen runtom med violer i vitt silkesgarn. Det var farmors mor Margit som sydde klänningen och hon var så flink med nål och tråd att hon så småningom kom att ägna hela sitt yrkesliv åt sin egen sömmerskeateljé i hemmet som de byggde i Vannaröd i början av 1930-talet.

Broderade violer åt Wiola!

Farmor blev med tiden storasyster åt tre småbröder, Uno, Finn och Kjell och de bar allihop dopklänningen, liksom alla deras kusiner. Eftersom farmor inte var mer en månad gammal när hon döptes i klänningen är den ju sydd för att passa ett betydligt mindre barn än de tre-fyra månadersbebisar som vi nu är vana att se döpas. Därför har klänningen inte kommit att användas i särskilt stor utsträckning de senaste åren; de flesta nyblivna föräldrar nuförtiden föredrar nog att inte planera ett barndop så nära efter födseln. Dopklänningen har således legat stilla och sovit i sin byrålådas trygga förvar hemma hos farmor - fram till för åtta år sedan.

Margits och Hugos bröllopsfoto.

September 1929.

När vi väntade vårt första barn 2008, drog jag mig till minnes att farmor hade visat oss barnbarn en gammal dopklänning när vi var små och frågade om den var i användbart skick. Min farmor är en mästare på att tvätta och stryka; med kärleksfullt tålamod och lika stor försiktighet som envishet kan hon fördriva vilka fläckar och skrynklor som helst och följaktligen hyste jag inga tvivel om att det var just den klänningen som vårt barn skulle döpas i - om den inte var i skick skulle hon nog se till att den blev det!

Och det blev den ju - vilket gladde mig mycket. Vi ringde pastorsexpeditionen redan en månad innan förlossningen för att boka dopdatum, allt för att inte riskera att klänningen blev för liten innan det blev dags. Den 29 september 2008 döptes Alvar Sven Gustav i Norra Mellby kyrka, klädd i sin gamlafarmors då 79 år gamla klänning. Han fick bli vår traditionsbärare, både vad gällde dopklänning och namn (Alvar heter min morfar, Sven har han fått i arv från sin pappa och farfar och från min mormors far. Gustav återfinns på flera ställen i både min och Bosses släkt). Inget av hans tre småsyskon har döpts i samma klänning men jag hoppas att detta stycke kulturarv som jag nu förvaltar kommer att komma till glädje och nytta igen i framtiden!