Så går en dag än från vår tid, och så gör också sommarn

Så går en dag än från vår tid och kommer icke mer och än en natt med herrens frid till jorden sänkes ner... Vad kan vara mer passande än introt av en gammal läsarpsalm för att sätta ord på kvällskänslan i ett gammalt missionshus en lördag i augusti? Klockan är halv nio och skymningens dunkel ruvar över Minnet. Skuggorna i hörnen växer och stillheten sänker sig sakta efter ännu en hektisk sensommardag. För ingalunda är vår sommar mindre arbetsam än de jordbrukande förfäder vars gener fortfarande spökar i våra göranden och låtanden; det är bara karaktären på de sysslor och måsten som vi uppfunnit åt oss som skiljer sig från det gamla bondesamhällets sommarvardag.

Denna sommar, denna konstiga sommar, så kort, så kall, så oplanerad och full av variation. Ofta har den känts den som en kamp mot tiden; det är så mycket vi behöver göra under dessa fattiga ljusa veckor, så många saker som var och en placerar sig överst på prio-listan och kräver att stanna kvar där tills den blivit fixad. Och tiden i år är kort, så ovanligt kort eftersom Hässleholms kommun tydligen tycker att det är en bra idé att växla mellan extremlånga och extremkorta sommarlov för både barn och skolpersonal och året 2017 har dragit nitlotten. Det enda positiva är väl att ingen jävel här i trakten i år kan komma undan med någon pik, antydan eller avundsjukt skämt om lärares generösa sommarledighet utan att få det syrliga svaret: "En vecka. Jag hade sju dagars mer semester än du och då har jag jobbat 45 timmar i veckan under året - kallar du det en bra deal?"

Så hur har jag då fördrivit tiden under detta sex veckor långa "sommarlov"? Jo, som sagt så kallar tusen och åter tusen mer eller mindre nödvändiga uppgifter på oss. Fönstren här på Minnet borde vi ha tagit tag i för flera år sedan; nu hänger flera av dem och skallrar för vinden i sina stift, längtande efter nytt kitt och färg som kan skydda huset mot vinterstormarnas hurringar. De skriker på oss att skynda, skynda. Med noll och inga semesterdagar kvar står vi här och har inte ens börjat. Det är hög tid nu. Fönstren är nog vår sommars motsvarighet till bondesamhällets skörd. Det här måste vi göra, på det att vi inte må fara illa till vintern...

Så har vi ock sommarens ok att röja efter förra vintern, eller kanske snarare rusta inför kommande vintermånader. Översatt till Minnets nutidsspråk så innebär detta att färdigställa ovanvåningen - och då menar jag verkligen FÄRDIG-ställa. Det vill säg att alla våra efterlängtade garderober ska organiseras så att de blir just den effektiva förvaring de var avsedda att vara och att varenda liten list ska på plats (ja, jag menar det; VARENDA list, även de där små metallisterna runt vindsluckan i hallen). Här är vi på god väg. Garderoberna har jag ägnat en heldag åt (utom de stunder då jag var tvungen att laga mat, trösta, torka och konflikthantera, förstås. Att ha barn är sannerligen sinkande när det kommer till hemarbete) men nu är fullkomligheten bara en IKEA-resa bort. Det ligger något högst tillfredsställande i välorganiserade, välfyllda garderober och byråar och vad gäller den delen av livet och ansvaret så kan jag i alla fall sova gott i natt. Inte ett plagg av fel storlek, eller tillhörigt fel låda eller fel familjemedlem solkar nu känslan av perfektion i något av alla sex klädskåp.

Och så var det vår stora ommöblering på nedervåningen efter uppflytten som gav oss två "tomma" rum. Den som vi på typiskt spontant Sara-vis drog igång alldeles för sent på kvällen en tisdag härom veckan och som (även det på typiskt Sara-maner) visade sig vara betydligt mer komplicerat än att bara flytta på några möbler och sedan vara nöjd. Den som visade sig bli en besvikelse, då plan A sket sig med två centimeters marginal och plan B inte heller fungerade och vi tvingades inse att vi inte heller nu skulle få plats med de system vi så noggrant planerat och organiserat upp i fantasin under de år då vi nyttjat det rum som vi kallat "biblioteket" till sovrum. Upp som en sol, ner som en pannkaka är ett ordstäv som rätt väl beskriver vårt Projekt Bibliotek. Inspirationen tvärdog och vi övergav såväl hem som möblering och drog ut på vandring istället, en 1,5 mil lång genomblåsning av hjärna och hjärta i en mycket god väns sällskap. En välbehövlig paus skulle väl få lusten att återvända och idéerna och möjligheterna att visa sig? Nej. Det hjälpte inte. Hyllorna står där de står i vardagsrummet (förutom två som står och glor lite anklagande på oss från varsitt hörn) och böckerna likaså. Fortfarande.

Så går en dag än från vårt liv... Och lika hastigt förrinner en sommar, flyktig som alltid. Nu blommar ljungen sedan några veckor och då är sommaren slut, enligt min morfars gamla västgötska visdom. I fjol hade han fel. I år har han rätt. Hösten går redan att förnimma i kyliga vindkårar när skymningen nalkas, i dimman över betesmarkerna, i gräsets gråblå morgondagg som höljer och döljer grönskan långt fram på förmiddagen. Lördagskvällens helgmålsringning ramas in av rönnarnas grenar tungt dignande av bär, av de mustiga dofterna av mogen, prunkande grönska och växtlighet, av ljuden från skördetidens brådska från gårdarna runtomkring och av yllekoftans värme och strumpornas ovana grepp om anklarna.

Så går en sommar från vårt liv, men dröjes kvar i sinnet, och än ett årsvarv börjar om för alla oss på Minnet. Hösten 2017 markerar inträdet i en ny era för vår familj. För första gången har vi en tvååring i familjen utan att samtidigt ha en bebis. Tiden går och nu börjar våra småbarnsår lida mot sitt slut. Från och med nu kommer det att bli allt mindre av blöjbyten, matkladd, anpassningar efter sovtider och begränsningar på grund av småbarn. En ny frihet och nya möjligheter väntar runt hörnet! Samtidigt är den här höstterminen helt olik alla andra då den för mig inte bara innebär ett nytt läsår, utan även en helt ny arbetsplats. Efter tre dagar på min nya skola är skallen full av intryck, de flesta avgjort positiva och - tack och lov! - det viktigaste kravet uppfyllt så vitt jag kunnat bedöma hittills: ett trivsamt och positivt arbetslag med högt i tak och goda möjligheter till lyckat samarbete och trevligt umgänge. Så även om jag helst hade velat fånga och förlänga sommaren så kan jag faktiskt med tillförsikt hälsa även den här hösten. Välkommen!