Ett stycke barndom i repris

Jag läste någon gång någonstans att vi vuxna konstant ägnar oss åt att försöka återskapa vår barndom och att det är i igenkänningens trygghet som vi finner, eller åtminstone söker, lyckan. Oavsett om den teorin är sann eller ej så har min helg inneburit just en djupdykning bakåt i tiden och samtidigt en geografisk förflyttning till en av de platser på jorden som bär min barndoms historia och - faktiskt - total, enkel, barnslig och okomplicerad lycka.

I fredags eftermiddag drog vi iväg drygt tjugo mil norrut, Bosse, barnen och jag. Trippen var lika oplanerad och impulsiv som den blev härlig. Ett dygn i den lilla skogssocknen Ölsremma, långt bortom och högt ovan samhällets stress och brus, var precis vad vi behövde just nu. Där, djupt inne i de västgötska skogarna, där leende ljungkantade gläntor öppnar sig bakom granarnas mörka gärd, bor halva min historia och en del av mitt hjärta.

I den lilla bondbyn Lid, där den milsvida utsikten över Småland ständigt lockar och drar blickarna mot de blånande bergen och åsarna i fjärran, ligger ett gammalt skolhus som varit mina morföräldrars hem sedan mitten av 60-talet. Som barn tillbringade jag mycket tid här och när jag som vuxen tittar i min nostalgiska backspegel har Lid kommit att inta förstaplatsen som just den där eftersträvansvärda sinnebilden av lycklig barndom.

När jag växte upp innebar vistelsen hos mormor och morfar frihet och gemenskap. Här fick vi springa fritt, utforska närmiljön, plocka blåbär och hallon, smyga längs skogsranden och spana på raden av bil- och maskinvrak som redan då tecknade en historisk linje över en morfars liv med motordrivna farkoster av alla de slag. Här vaknade vi till de hemtrevliga ljuden av glada röster, ytterdörren som slängdes igen när någon kom eller gick, lukten av kaffe och luftens klarhet där möjligheterna svävade som ett gnistrande glitter över alltihop. Här var alla välkomna; folk i alla åldrar och med ärenden av alla de slag kom och gick, tog en kopp kaffe och en hembakt kaka under totalt kravlösa former. Prat och skratt ljöd från olika håll och inga artighetsfraser i världen behövdes när det enkla och självklara bar umgänget och definierade dess former.

Under tidig fredag kväll angör vi alltså gårdsplanen och tiden börjar upplösas och suddas ut. Ett helt gäng bilar står parkerade snett upp mot verkstan. Samma vy som alltid, trots att fordonen i sig företräder 2017 så är deras platser och ägare de samma som för trettio år sedan. Mostrarna är här och morbröderna också, nu precis som då. Fastän mormor inte längre bor här och trots att morfar aldrig mer kommer att göra oss sällskap i den här världen är det så välbekant, så hemtamt. Min morbror Joakim har tagit över huset och ombesörjt en välbehövlig skogsröjning som förändrat landskapets linjer, men kastanjen och askarna välkomnar oss som alltid. Vi tar oss upp till dammen, morfars egengrävda mörka spegel för de fåfänga granarna längst upp i skogen. Nu ska det fångas kräftor, i år liksom alla andra år. The same procedure as every year, James. Samma som i min barndom. Kräftburarna slängs i och repen knyts fast. Vattnet är fullt av kräftor och vi klättrar upp på den upp-och-nedvända gamla ekan i båthuset för att kunna spana på de små urtidsdjuren som knipsar med klorna och rör sig baklänges på botten. Ett barn trillar i dammen och fiskas upp lika snabbt. Vi hjälps åt med allt som ska göras. Barnen är allas och det finns vuxna så det räcker för varje liten som behöver uppmärksamhet.

Och jag upplever alltihop igen. Alvar ber mig följa med på små utfärder och tillsammans utforskar vi de stigar och platser där jag lekte som nioåring, alldeles nyss, och då blir nu och nu blir då och det går inte att se skillnad, för vi gör som vi alltid gjort, allihop. Vi pratar och skrattar, kommer och går, avspända och fria. Vi grillar och äter, sätter oss lite här och lite där, totalt opretentiöst och oorganiserat, precis som vi alltid gjort här. Var och en hittar sin plats – för rumpan och för själen. Vi är här och nu och allt det som varit finns med oss och allt flyter ihop. Tiden är inte linjär; den är glänsande såpbubblor med innehåll som går in i varandra och förstorar och vidgar upplevelserna.

Den gamla go-karten som morfar byggde på 50-talet dammas av, mekas med, tankas och startas av ett gäng pratande och skrattande män. När jag var liten var det pappa, morfar, morbror Joakim och en och annan kompis till den sistnämnde som stod för lekandet i det gubbdagis som verkstan inbjöd till, medan vi barn surrade som nyfikna flugor runt dem. Nu är det mina barns pappa och min nästan jämnårige morbror och lekkamrat Torbjörn som mekar och leker medan Joakim utgör länken till dåtiden. Go-karten dånar och ryker som ett lokomotiv från 1800-talet och när bensinen tar slut får fyrhjulingen ta över och bevisa sin kompetens som terrängfordon och dragbil åt släpet som vi forslar kräftburarna på. Barnen hjälper till. Eller stjälper till kanske snarare. Och så får de åka så klart. Precis som vi alltid gjorde.

Tidens slöja böljar runt mig och jag är ömsom nu, ömsom då. Är det jag och Torbjörn som springer och leker i augustimörkret mellan äppelträden långt efter läggdags eller är det mina barn och hans barn som följer i våra spår? Jag är här och jag är där, i nutiden och i det förflutna. Barnen är bara nu än så länge, men tanken svindlar när en av sönerna deklarerar att han ska ta över det gamla skolhuset när han blir stor – tänk om det verkligen skulle bli så? Tänk om också mina barn blir en länk i kedjan av minnen, i så fall är det inte bara nuet och dåtiden som rör sig i tidsbubblornas dans utan också framtiden…

Kanske kommer vi och våra barn och barnbarn att fortsätta träffas här i trettio år till. Kanske kommer tiden att fortsätta sjuda och bubbla och blanda våra minnen med vår nutid, koka en häxbrygd som håller oss evigt unga. Jag hoppas det. För i helgen har vi varit riktigt lyckliga.