Vardagsrutiner i sikte

En vecka av mitt liv. En vecka där varje dag har krävt mer kraft än den bjudit på. En läsårsstart på en helt ny skola är ett uppbådande av det vidaste spektrum av energiformer du kan tänka dig. Du ska vara lagom nyfiken utan att vara förveten, lagom framåt utan att sända ut besserwisser-vibbar, visa vad du går för utan att verka självgod, lära dig namnen på de nya kollegorna, memorera de nya lokalerna, försöka hänga med i svängarna längs den väg som är de andras självklara ram av det som sitter i väggarna, deras omedvetna vetskap om att så-här-gör-vi-på-den-här-skolan – och samtidigt ska själva jobbet utföras så att eleverna möts av trygghet, ett sammanhang där deras behov tillgodosetts genom en medvetet säkerställd planering, en undervisning som är till såväl innehåll som form känns på samma gång inspirerande och förtroendeingivande…

Lägg sedan till hemmavardagen fem morgnar med fyra sommarlovströtta barn som inte vill vakna kvart i sex på morgonen, som inte har någon som helst ork att äta frukost eller klä på sig själva, men desto mer ork att bråka om vems tur det är att sitta i bästa soffhörnet eller att ha den luddiga filten, som har tappat rutinerna som så väl hade behövts just nu, dessa första veckor på ett nytt jobb då mammans önskan om att komma i tid aldrig varit större (åtminstone inte under barnens livstid). På gamla jobbet visste de ju liksom att jag var bra ändå, även om jag kom för sent då och då, i synnerhet i läsårets början innan rutinerna satt sig…

Det är då en tacksamhetens tanke riktas mot den tid av min ungdom som tillbringades på demensavdelningen på äldreboendet där jag som student tjänade mitt uppehälle under sommarmånaderna. Jag är så glad för all lärdom som där inpräntades i mig av de fantastiska undersköterskor som då var i samma ålder som jag är nu och som säkerligen tampades med precis samma utmaningar hemma hos sina barn som på jobbet. När morgonkaoset är som värst och humöret närmar sig misströstans rand, det är då det händer. Jag kan känna hur mina läromästares lugna röster viskar till mig att ingenting går snabbare för att du stressar och jag vet med ens att de har rätt. Vetskapen bekräftas och förstärks av mina fjorton år som lärare i en skola där åtskilliga elever med eller utan diagnoser lärt mig att vi människor alla i grunden fungerar likadant i situationer som är jobbiga att överblicka – deras ansikten blixtrar förbi i mitt inre och manar mig att minnas att en tydlig ram uppbackad med små, diskreta påminnelser för arbetsminnet fungerar bättre än för höga förväntningar om självständighet som leder till frustration både hos den som har kommandot och hos den som förväntas följa. 

Alla ni fantastiska barn, ungdomar, tanter och farbröder som behövt mig och mina kollegor – tack för att ni många år senare hjälper mig i min vardag! Jag lyssnar och lyder; att göra något annat vore skamligt och inte minst mot bättre vetande. Så jag andas djupt, kväver sucken och sväljer meningen på tungan (bland annat innehållande orden ”hur många gånger ska jag behöva säga…”) och går och hämtar barnens kläder och lägger fram dem i rätt ordning framför dem. På vägen passar jag på att också lägga fram väskor, skor och jackor på fyra olika platser i hallen. En pojke vars liv en gång i tiden var nära sammanflätat med mitt yrkesliv och som bar en bit av mitt hjärta med sig när han gick vidare ut i världen, är den siste som visar sig för min inre blick. Han, som långt innan begreppet "lågaffektivt bemötande" ens var myntat, lärde mig allt om hur viktigt bemötandet i allmänhet och själva sättet att närma sig i synnerhet, är för att nå fram till ett samarbete med en människa som väldigt gärna vill, men som känner sig i underläge. Han ler mot mig och jag vidarebefordrar leendet till mitt krånglande barn och säger ”Ville du spela en liten stund innan vi åker? Klä på dig nu, så hinner du. Börja med tröjan!” Och det fungerar. I dag också.

Vi har varit i tid varje morgon den här veckan (och detta trots att jag i morse glömde svänga mot Vinslöv och av gammal vana fortsatte mot Hässleholm och mitt gamla jobb). Höstrutinerna börjar så smått att fungera på hemmaplan och om någon vecka kan jag med all sannolikhet känna detsamma om jobbet. För detta är jag tacksam mot mig själv. Min är insatsen, min är energin, mitt är arbetet, även om framgången som förhoppningsvis ska skördas måste kallas för vår.

Och efter en vecka av betydligt mer sådd än skörd är det nu så fantastiskt skönt att få koppla bort vardagen och hålla helg på riktigt, på det allra bästa sätt jag kan tänka mig. Familjen har landat i ett helt kravlöst sammanhang i mormors gamla hus i Ölsremma och just nu finns det ingen plats på jorden jag hellre skulle vilja befinna mig på än just här. När helgen är över ska energibalansen vara återställd och kropp och själ ska vara redo för ännu en vecka av uppbyggnad.