En stubbe med rötter till vår historia

När jag var liten fanns på paradplats i min hemby Sösdala en åttkantig byggnad av gråsten, "Stubben" kallad. Den utgjordes av de taktäckta grundmurarna till den väderkvarn som en gång i samhällets barndom stod på kullen strax väster om torget. Kvarnen byggdes någon gång under 1860-talet och måste ha utgjort ett väl synligt landmärke i det unga stationssamhällets siluett. Byggherren var August Lindgren på Björkeberga-gården, bror till Axel Lindgren på Fredriksberg, som ett par år senare uppförde en liknande väderkvarn på sina ägor, alldeles intill den tidens landsväg mellan Sösdala och Häglinge.

Ingen av de båda brödrakvarnarna blev särskilt gamla. Sösdala-kvarnen brann ner en höstkväll i början av 1880-talet och det sägs att skenet från elden var så starkt att det lyste upp hela nejden i en radie av nära nog en halvmil. På Maglö gård, fyra kilometer västerut, kunde man trots att höstkvällen var mörk sitta ute på gårdsplanen och utan svårighet läsa tidningen i ljuset från eldsvådan. Inte bara själva kvarnen blev lågornas rov den där natten; dåvarande ägaren nämndeman Sven Trulsson i Tågarp förlorade även ett stort parti råg som förvarades innanför kvarnens väggar och dessutom en ansenlig summa pengar, då kvarnen vid tiden för branden inte var försäkrad. Trulsson hade nämligen bytt försäkringsbolag och den nya försäkringen hade ännu inte hunnit träda i kraft trots att den gamla slutat gälla.

Grundmurarna till den gamla kvarnen kom att stå kvar på platsen i runt hundra år och kröntes så småningom med ett tak. Jag minns från min barndom kullen med den fantasieggande murade byggnaden, som jag då uppfattade som ett torn eller en borg. Den revs för att ge plats åt lägenhetsbebyggelse i mitten av 1980-talet och jag kan inte annat än tycka att det var synd. Stubben skänkte åt byn, som i övrigt lider viss brist på historiska minnesmärken, en liten fläkt av historia och mystik, en hälsning från dåtiden och ett vittnesbörd om den optimism och framtidstro som präglade
det nya samhället som var ett barn av järnvägen. Dessutom var dess murar vackra att vila ögonen på, vilket verkligen inte är att förakta i en stadsbild, i synnerhet inte när byn i fråga kan tyckas lida en viss brist även härvidlag.

Att optimism var en egenskap som kännetecknade initiativtagaren till bygget av en väderkvarn mitt i de mellanskånska skogarna, blev patron Lindgren på Fredriksberg så småningom varse. I trakten fanns det gott om bäckar och ännu fler vattenkvarnar, vilkas drift var säkrare och mer förutsägbar än den oberäkneliga vinden. Till vattenkvarnarnas fördelar räknas också möjligheten att med hjälp av dämmen kunna lagra vatten och därmed påverka möjligheten till att kunna mala. Nära nog varenda bondby hade sin egen kvarn för traktens mäld och väderkvarnen på Fredriksberg kom inte i någon större utsträckning att förändra böndernas hantering av säden, trots att den låg bra till med sitt läge intill landsvägen. För att locka mer folk till sin vindmölla planerade Lindgren att bygga en väg till de närbelägna byarna Tågarp, Skea och Adseke. Dock fanns det tydligen en gräns för hur länge optimismen kunde leva och någon gång 1894-1895 monterades Fredriksbergskvarnen ner, såldes och transporterades till Sösdala station för vidare färd söderut på den järnväg som tjugofem år tidigare var den förutsättning som låg till grund för dess tillblivelse.

Ruinens gråstensmurar kröner ännu backen mellan den gamla och den nuvarande vägen. Den här stenfoten har inte raserats av mänsklig hand, utan endast frätts av tidens tand. Formationen är dock tydlig nog för att ge en bild av kvarnens konstruktion. Trappan finns kvar och visar var den forna ingången funnits och murkonstruktionen med en "gata" tvärs igenom ger vid handen att bönderna kunde köra in under kvarnen för att lasta och lossa genom en lucka i taket.

Alldeles intill kvarnen, bara tvärsöver vägen, ligger det lilla Mölletorpet ännu kvar. Här bodde, får man anta, möllaren som skötte kvarnen. I dag är den lilla röda stugan fritidsboende, men nog ser hon ut att fortfarande vaka över sin döde vän uppe på kullen?

Kanhända finns också kvarntomten fortfarande kvar i den gamla ruinen. I alla fall finns här en tomtegång  där en lagom liten varelse kan söka skydd undan regn och blåst i tunneln som löper under ruinens ena halva, från mittgången där ekipagen körde in och ut till kvarnfundamentets yttervägg. När jag var liten kröp jag en gång genom dess hemlighetsfulla mörker och minns det inte alls som något skrämmande eller klaustrofobiskt. Då stod granarna mörka och majestätiska runt stenformationen och deras hägn gav platsen en touch av mystik. När jag i duggregn och snålblåst besöker kvarnen i mars 2017 är intrycket ett annat. På den kalhuggna kullen är ruinen naken; dysterhet bor i de döda granruskorna som gör vad de kan för att snärja vandrarens fötter. Och vandraren, som vid tillfället bär en snorig och febrig tvååring i famnen, gör sig inte ens besväret att leta upp tomtens gång eller det som finns kvar av den.

Skövlingen av skogen på det där moderna sättet som gör skäl för sitt namn på det att inget levande med större omkrets än fem centimeter lämnas levande kvar liknar skövlingen av de historiska miljöerna och tar nästan lika effektivt bort upptäckarlusten och nyfikenheten på dåtiden. Återstår gör påminnelsen om alltings förgänglighet. Memento mori.