I kväll sitter jag en stund i soffan i biblioteket - eller åtminstone i det rum som varit och snart återigen ska bli bibliotek, men som för närvarande ironiskt nog är det enda rummet i hela huset som inte innehåller en endaste liten bok. Dock ekar inte längre vartenda ljud mot en när man rör sig eller pratar därinne, ty den idoga damen på Minnet har inte låtit sig hindras av avsaknaden av en man i huset (maken har varit på jobbresa till Tjeckien, eller Kexien som lillgrabben säger) utan börjat möblera på egen hand. Detta trots att det innebär att springa varv på varv runt varje möbel som ska flyttas genom huset - fram och lägga en matta under, tillbaka för att skjuta på bakifrån, fram för att svänga, tillbaka för att skjuta på, fram för att öppna en dörr och lyfta möbeln över tröskeln, tillbaka för att skjuta på, fram för att kontrollera att mattan är kvar under och inte ligger kvar klämd mot tröskeln....
Det tar sin lilla tid, men det mesta går och nu står en soffa på den plats som i nästan fem års tid hyst vår säng. Ett runt bord har också hittat vägen hit in och bidragit till att lyfta rummet från nästan tom skräpkammare-nivå till nästan ett inrett rum, om än så länge utan annan funktion än att sitta i och kaminelda. Från mitt soffhörn kan jag konstatera att rummet trivs bättre som bibliotek än som sovrum och lever upp nu när dess forna stolthet och identifikationsmedel braskaminen har återtagit befälet som blickfång. I skenet från dess dansande brasa, insvept en gammal hästfilt som luktar mormor och morfar känner jag inte bara hemmafriden sänka sig över Minnet utan också hur spåren av de många liv som levts av de forna innehavarna av mina stenåldersgener fortfarande bor i mig, frodas och formar mina känslor, tankar och idéer.
Först är det detta med elden. Denna tjusande, värmande, ljusande, skrämmande urkraft som bara delvis låter sig tämjas av oss människor; som visserligen generöst skänker förutsättningar för liv även här i den nordliga köldens rike, men som samtidigt ständigt kräver vår respekt och omsorg. När lågorna dansar bakom kaminens glas är det samma uråldriga elddemon som ser mig, värmer mig, talar till mig och kräver min uppmärksamhet, samma eld som mina förmödrar tämjde, vårdade och vördade för många tusen år sedan och som sedan dess har sett människans värld förändras och förändras samtidigt som den själv förblivit fullständigt densamma. I förhållandet till elden är jag fortfarande en urtidsmänniska. I mötet med urkraften föds, gissar jag, samma tankar, känslor och frågor som präglat människan genom hela hennes existens och som särskiljer henne från djuren. Vadan? Varthän? Och alla små frågetecken som hopar sig i deras spår längs livets väg, ja, du vet...
Med ryggen mot de stabila tegelmurar som agerar substitut för mina förfäders grottors stenväggar erfar jag ännu ett arv från urtiden - behovet av ett stabilt hem och ursprunget till uttrycket "att ha ryggen fri". Fri från hotande faror, alltså. Jag minns känslan av svek när taket slutade skydda oss och regnet överväldigade oss med sin kraft, mängd och nyckfullhet och jag minns hur lång tid det tog att hitta tillbaka till tryggheten i och förtroendet för huset igen, långt efter att det nya gröna bandplåttaket hade kommit på plats och påbörjat sin förhoppningsvis långa och trogna tjänst. Men det gick. Sakta hittade vi tillbaka till varandra, huset och jag. Vi återvände till vår ursprungliga relation som byggt på ömsesidiga förväntningar. Skyddar du så rustar jag. Innanför Minnets egna grottväggar bor numera både trygghet, glädje och en stark tro på vår och husets gemensamma framtid.
I kväll sitter jag i biblioteket och viker tvätt i brasans sken. I tillfredsställelsen över att ha samlat och lagrat strumpor till familjens alla medlemmar så att garderober och byråar är fyllda till brädden, tittar hon återigen fram, grottmänniskan i mig. Hon suckar belåtet över resultatet av slitet - nu är vi förberedda, hon och jag. För henne handlade samlandet och organiserandet om överlevnad. För mig som konstant har tillgång till både affär och frys har sommarens och höstens karaktär av vinterförberedelser gått förlorad och nu när jag inte ens har ett par hästar i ett stall vars loft jag kan fylla med hö och halm som bevis på mina höstliga ansträngningar för överlevnaden under de kalla och karga månaderna, får jag istället söka den urgamla tillfredsställelsen på annat sätt. Som till exempel att förbereda inför kommande veckor för att slippa stressmonstret som annars så gärna gömmer sig och sina ungar i tvättkorgar och vantlådor på vardagsmorgnar. Och det är ju klart att förberedelser för att överleva vintern psykiskt är ju väl så viktigt, i synnerhet när arbetet går att kombinera med att elda en liten brasa! Så att stenåldersmänniskan i en kan vara nöjd ett tag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar