Vårt mål är Orjasjärvi, den lilla byn i Tornedalen som hyst min mans och våra barns gener i generationer och där föräldrahemmet nu väntar på oss och svågern Ola. Välkomnande, gyllene ljus strömmar ut från verandan och när vi tumlar in i hallen möts vi av återseendets glädje, för alla utom Edith, som är här för första gången. Jag vet inte om det är pojkarna (och då menar jag alla pojkarna, även de som fyllt 50) eller huset som utstrålar mest förnöjsamhet över att äntligen ses igen.
Jag inbillar mig att en gård som fram till för tio-femton år sedan beboddes av ett par som älskade och värnade den så mycket att de valde att flytta med sina barn över hundra mil för att ta över den när deras äldre anförvanters hälsa sviktade, känner sig ganska ensam och övergiven när dess tid som permanentbostad till sist tar slut och den lämnas tom. Jag tänker att huset, när dess lampor släckts och värmen strypts till sparlåga, liksom går i dvala och försjunker i en djup sömn som förhoppningsvis fylls av drömmar om livet sådant det var innan byns alla hus gått samma öde till mötes - avfolkningsbygdens negativa spiral. Så sover huset under de långa veckor och månader som går mellan besöken av de numera vuxna och utflugna barn vilkas barndomsminnen utspelas med gården som en ständig fond i bakgrunden - Orjasjärvi, mormors och morfars gård, senare morsans och farsans - platsen dit man alltid återvänder, konstanten i en föränderlig värld.
Under sportlovsveckan vaknar två av husen i byn till liv för en kort tid. Både Oskars och Esters lilla ljusgråa hus och den faluröda gård lite längre ner mot sjön som Bosses morföräldrar Hjalmar och Nanna byggde värms upp och ljusen från fönstren syns från vägen medan röken från bastun stiger mot skyn, så att var och en som färdas mellan Armasjärvi och Turovaara kan se att nu har livet återvänt till Orjasjärvi. Husen fylls återigen av människor som älskar dem och husen svarar på det sätt som de kan och som ligger i deras natur och uppdrag - genom att skydda. Och skydd behöver vi ömtåliga människor, i synnerhet i en värld som Tomas Tranströmer i en av världens kanske vackraste haiku-dikter beskrivit på följande vis:
Spända i köldens rike
Norr om all musik
Här i köldens rike är vi beroende av de faluröda väggarna, av bastun, av pelletspannan och av husets välvilja. Vi litar på att det vill fortsätta skydda ättlingarna till de bofasta och i gengäld fyller vi det med igenkännandets glädje. Vi återkallar minnena av de som gått före och gör dem odödliga genom otaliga anekdoter och berättelser, somliga välkända och mången gång återberättade, andra plötsligt uppdykande och framkallade av händelser i nuet. Små och stora traditioner vidmakthålls och förstärks i betydelse och omfång. Allt från lekar till maträtter till uttryck och talesätt - här ska det förflutna leva vidare. Dagarna i Orjasjärvi blir som en liten reva i verklighetens vardag, en port till det förflutna varigenom osynliga trådar till rötterna utvecklas och identiteten och samhörigheten stärks. De fyra syskonen Magnusson träffas, umgås och speglar sig i varandra. Mina och Bosses barn som åkte hit som skåningar kommer hem som de sextondelssamer de genom sin farmors släktskap faktiskt är, med utökad kunskap om både tornedalsfinska och renskötsel och med en ökad vana att handskas med norrländska företeelser som snöskotrar, kyla och bastueld. Själv hänger jag mest med och betraktar och det är minsann inte det sämsta det heller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar