Innan natten kommer...

Innan natten kommer faller skymningen över Bjärröd. Utanför biblioteksfönstren ruvar sedan ett par timmar oktobermörkret. Tungt och ogenomträngligt pressar det sig mot rutorna för att påminna oss om livet vi valde för tio år sedan då vi lämnade gatlyktors ljuskransar och villaraders välansade trädgårdar för livet på landet - en vardag i naturens kärva famn och med civilisationen på avstånd. När höstregnet strilar så att porlet från stuprören är det enda ljud utifrån som går att förnimma och ljuset från Humlalyckans välkomstskylt utgör det enda visuella beviset på mänskligt liv skulle man kunna tänka sig att det är lite ensligt, mörkt och kusligt att sitta i sitt ödsliga missionshus så långt från ära och redlighet man kan komma i Skånes i övrigt rätt tätbebyggda land. Men inte då! För här sitter jag och njuter i mitt bibliotek, där eftervärmen från kaminens dagsverke fortfarande sveper in mig som i en yllefilt och utgör en behaglig kontrast till det kylslagna höstrusket på andra sidan fönsterglaset.

Här sitter jag ikväll och här har jag tillbringat min dag. Hemma med ett krassligt barn som inte var sjukare än att han med lite Alvedon i kroppen orkade spela tv-spel, läsa Harry Potter och hålla sin ömma moder sällskap medan hon utnyttjade den ofrivilliga ledigheten till att komma ikapp med rättningsarbetet, detta samvetets ok som ständigt tynger en lärares axlar. Efter en dag uppkrupen i fåtöljen, omgiven av prov, uppsatser, matriser och med benäget bistånd av självaste läroplanen och en samarbetsvillig dator väger nu vågskålarna för uträttat respektive ogjort arbete betydligt mer jämnt och uppiggande än tidigare och det bådar ju gott inför det stundande höstlovet.

Tre rättningshögar har jag stökat undan i dag medan Alvar vänt blad efter blad i Harry Potter och Fenixorden. Medan jag i tanken har varit på Furutorpskolan i Vinslöv har min son varit på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. Det är inte utan att jag avundas honom lite...

Sedan har vi spelat gitarr. Eller övat. Jag på min gamla gitarr som jag hade på kommunala musikskolan och Alvar på sin coola elgitarr. Målet är att kunna kompa en sång till jul och dithän tror jag nog att vi ska hinna, om vi bara lägger manken till...

Kvällens scoutträff gick precis som min dag i kontrasternas tecken. Eld - mörker - reflexer - regn - och efter sista Skoghus-kvällen för terminen var jag precis så smutsig, hungrig, rökluktande, frusen och våt om fötterna som man ska vara. Som Sösdalas barn har varit på torsdagskvällarna de senaste trettio åren i alla fall.

Tillbaka till vår kamin. Elden har matats och hållits levande under större delen av dagen och som gentjänst har vi fått värme, ljus, hemtrevligt knastrande och en härlig anstrykning av sotdoft i huset. Eldens magi är mäktig. Den tjusar och förskräcker, fascinerar och kräver, värmer och förpliktar. Ungefär som livet.

Innan natten kommer sitter jag ensam i biblioteket och tänker vilt och fritt. Blogginlägget skriver sig liksom av sig själv medan jag sömnigt stirrar in i skärmen och låter tankarna vandra. Och det finns ingen början, ingen mitt och inget slut bland mina ord. Det skrivna bara finns där. Och det är så det får vara precis innan natten kommer och bäddar in stor som liten i ett mörker som inte gör skillnad på drömlandskapets platser - i natt kan det vara ljus eller mörker, höst eller vår, Bjärröd eller storstad... Innan natten kommer vet vi intet om vilken värld vi ska möta bortom sömnens gäckande och böljande slöja. Men nu är natten kommen och jag önskar eder alla en god sömn och en härlig helg på andra sidan mörkret!