Söndagsmorgon på Minnet

I nattens sista mörka timme befinner jag mig i en drömd utomhus-konstutställning i närheten av en hembygdsgård. Det ska finnas en tavla där som jag skänkt bort och som jag nu inte kan komma ihåg hur den såg ut. En himmel och grantoppar är allt jag minns. Jag går där och letar bland ramarna efter mitt minne.

Så plötsligt, oväntat och ovälkommet teleporteras jag till en annan värld, ett rum vars vallmoväggar vilar i mörker och där rullgardinens mörka ruta omges av det luddiga grå första gryningsljuset. Ett rum där lugna, sovande andetags ro just avbrutits av ett illvrål som förkunnar att Ediths drömmar återigen kränkts av en eller annan mara. Denna tidiga söndagsmorgon handlar det tydligen om att hennes mamma tänkt åka någonstans utan henne. I går morse hade hon kräftor som kröp i sängen och morgonen dessförinnan hade Arvid tagit en leksak som hon ville ha. Som om verklighetens vedermödor om dagarna inte skulle vara nog, liksom...

Med tankarna kvar i min egen dröm krånglar jag fötterna ur täckets värme, något dröjande i hopp om att kanske, kanske inte behöva ta steget ut på golvet - det finns ju en chans, om än minimal, att hon vaknar, inser att hon drömt och somnar om igen. Men det händer inte den här morgonen heller, så klart. Så jag hämtar det lilla varma barnknytet med dess iskalla fötter som alltid sparkar av täcket, bär henne till min säng, lovar henne att inte åka ifrån henne idag och håller om henne medan hennes armar om min hals blir tyngre och andhämtningens allt lugnare rytm berättar att hon är på väg in i en ny dröm - en behaglig sådan här gången, hoppas jag.

För mig vill drömmarna inte visa sig igen. Klockan på nattygsbordet visar på tjugo i sex och utanför vårt östliga fönster håller solen på att stiga, även om den inte kommer att nå över grantopparna än på halvannan timme. För tidigt att stiga upp en söndagsmorgon och för sent att somna om. Precis när jag bestämt mig för att försöka smyga mig ut ur sovrummet och nerför trappan i alla fall för att tjuvstarta dagen med en stunds ensamhet hörs Arvids tassande steg i korridoren utanför sovrumsdörren. Försynt och försiktigt som alltid glider han upp i sängen, vår silverhårige lillpojke och kryper ner tätt intill. Ännu en uppsättning kalla små fötter att värma, ännu ett barn att krama in i sömnens rike. När han sover lugnt intill sin syster och sin far lirkar jag mig loss, snappar åt mig de kläder jag tror är mina och försöker smyga mig nerför trappans knarrande steg.

Där nere råder stillheten. Några glas står kvar på bordet i vardagsrummet som en hälsning från gårdagskvällens oväntade och glada middagsstund då grannarna Anna och Per förgyllde vår afton. Jag smyger från rum till rum och insuper atmosfären i det underbara gamla missionshus som är vårt hem och som för första gången på mycket länge faktiskt är hyfsat städat överallt samtidigt.

I biblioteket tänder jag en brasa och slår mig ner i en fåtölj med en av favoritböckerna. Sedan befinner jag mig i en liten hamnstad i sydvästra delen av 1940-talets England medan elden i mitt parallella liv knäpper i kaminen, det grå gryningsdiset jagas bort av solens första strålar och huset vaknar. En efter en kommer de så tassande, de viktigaste i mitt liv. I dag gör de entré i samma ordning som de kom in i mitt liv; först Bosse som i sann norrländsk anda går ut och startar den frostiga bilen innan första kaffekoppen för dagen avnjuts, Alvar som alltid varit vaken med tuppen och alltid varit först, Vilgot med sitt stora, just nu tandlösa leende och sitt glada "God morgon!", Arvid som tyst smyger sig upp i min famn och slutligen Edith, självklar, bestämd och högljudd.

Nu lyser morgonsolen ikapp med eldens sken och månen har gått och lagt sig. Vi sitter kvar i brasvärmen i biblioteket en stund och spelar Ubongo innan vi låter dagen börja på riktigt. En ny dag i livet. Välkommen!