Kusiner

Det hände sig en gång i tiden, när min generation var den yngsta, att det i vår släkt föddes fyra flickor inom loppet av tre år. Två syskonpar var de, döttrar till en bror och hans syster med respektive, så kusiner kom de att kalla varandra, även om bästa vänner nog är ett mer målande och rättvisande begrepp. För trots att de ägnade en del av sin barndom åt att bråka om huruvida deras gemensamma äldre släktingar skulle kallas mormor och morfar eller farmor och farfar, var man bäst hade en häst, hur Pontus och Amerikanerna egentligen hälsade på sin magister i hitlåten Columbus från -91 och en hel del andra viktiga och djuplodande meningsskiljaktigheter, så fylldes ändå den mesta tiden av kärlek och gemenskap, lekar och påhitt samt otaliga övernattningar. Det fanns fler syskon i de båda familjerna, både äldre och yngre som kom så småningom; men just detta med att ha jämnåriga släktingar är vad den här texten kommer att handla om.

Jag och min syster Ida växte till två tredjedelar upp hos våra föräldrar i Maglö, i ett gammalt, på den tiden dragigt och lite skamfilat, skolhus på landsbygden. Där kunde man klättra på höloft, vandra bland kor i hagarna och fastna med stövlarna i kärr och bäckar. En stor del av tiden hade vi även sällskap av kusinerna Rebecka och Helena; vi bodde liksom hos varandra under alla helger och lov. En dag och en natt här, en dag och en natt där. Alltså kom en tredjedel av vår uppväxt att äga rum i min faster Ann-Christins tegelvilla med dess fantastiska trädgård på Morkullevägen i ett område med liknande hus med välskötta gräsmattor, en lekpark med en snurrgunga och härliga cykelvägar där man kunde fara fram som ett jehu i tävlingar där två kusiner på en cykel utmanade sina systrar som flängde fram på en annan hoj, stundom framför, stundom bakom och däremellan farligt nära tätt intill i en dödsföraktande omkörning.

Fem kusiner - Ulrika, Helena, Ida, jag och Rebecka i Mellby.

Till skillnad från relationerna med andra barndomsvänner så fanns det ingenting som begränsade vår vänskap. Eftersom vi var kusiner fanns det inga skilsmässor i form av släktmiddagar, julfirande, semestrar eller andra påtvingade uppehåll i leken. Tvärtom så hade vi ju vid dessa tillfällen ännu större glädje av att ha varandra - vår barndoms skimrande halsband är byggt av vardagskvällarnas bad i Sösdalas simhall såväl som gnistrande julaftnar i det stora, underbara huset i Mellby där farmor/mormor strålade ikapp med kristallkronorna, julgranen med änglarna och de små guldtrumpeterna och där de putsade kopparbunkarna var fyllda med tallris prytt med virkade röda klockor och alla andra detaljer hade fått alla Fanny och Alexander-älskare att sucka längtansfullt. På somrarna packade våra föräldrar och deras föräldrar bilarna fulla med käcka, stormönstrade campingbord och kylväskor från 70-talet och så gav vi oss av mot fjärran destinationer som österrikiska Bad Hofgastein eller inte fullt så avlägsna resmål som Zinkendamms vandrarhem i Stockholm. Tre bilar i karavan, innehållande sex vuxna och åtta barn i en tid då mobiltelefoner var en ouppnåelig dröm - vi färdades i en härlig härva av vilseåkningar där tre bilar skulle försöka vända samtidigt och inte tappa bort varandra vid stopplikterna eller filbytena på Autobahn, omkörningar där någon höll upp ett block där man textat "KISSA" med så stora bokstäver som möjligt för att signalera varför bilen tänkte svänga av vid nästa avfart... Många fantastiska upplevelser kom vi att dela, inte bara vi kusiner, utan hela våra familjer.

God jul, alla kusiner!

På väg någonstans. Vår Volvo 245 med bakvänt säte i bagaget och bredvid kusinfamiljens röda Ford Escort.

Nästan hela den dåtida klanen Lindberg-Einarsson i Stockholm 1989.

Det går inte att tänka på min barndom utan att Rebecka och Helena finns närvarande i nästintill alla minnen. När jag berättar för mina barn om när jag växte upp så börjar nästan varje anekdot med "Det var när jag, Ida, Rebecka och Helena skulle sova över..." och så var det ju. Alltid. Varje helg, varje jul, varje sportlov, påsklov, sommarlov, höstlov... När jag nu på tjugofem års avstånd försöker sammanfatta vår symbiotiska relation finner jag det svårt att hitta orden som sveper tillräckligt vitt och brett utan att förlora sig i detaljer som inte är intressanta för någon annan än oss själva, men samtidigt utan att förlora den essens som ändå betyder så mycket för mig att den blivit själva sinnebilden av barndomsidyll i min egen historieskrivning. Jag läste en gång någonstans en teori om att de flesta människor i vuxen ålder, medvetet eller omedvetet, försöker återskapa sin barndom eftersom det är i minnena man hittar de där eftersträvansvärda trygghets- och lyckokänslorna och är detta sant så vet jag precis hur jag skulle vilja bygga min och mina barns värld - och frågan är om jag inte gjort det också...

Alvar och Vilgot med kusinen Viking i mitten. Att sova över är lika kul som det var för 25 år sedan!

Tvillingar? Nej, kusinerna Lilly och Arvid, lika gamla, lika ljuslockiga...

Hjalmar och Vilgot - kusiner som hjälps åt!

För när jag ser mina barn och deras jämnåriga kusiner, min syster Majas barn, leka och bråka, utforska och utvecklas tillsammans fylls mitt hjärta av igenkännandets glädje och tacksamhet. Precis så här underbart och enkelt var det ju för oss för trettio år sedan och det gläder mig något oerhört att mina barn och deras kusiner har möjligheten att uppleva något lika magiskt, som förhoppningsvis kommer att leva i deras minnen med samma skimmer som min barndoms symbios med Ida, Rebecka och Helena och kanske också påverka deras vägval i vuxen ålder. Jag är så glad och tacksam över att de har jämnåriga släktingar att dela sin värld med och att gänget i veckan berikats med ännu en liten ny kusin, Stinas lille nyfödde! Lille pojk, du är så välkommen in i kusinernas magiska skara; jag hoppas att du kommer att trivas och hitta din plats, minst som du är!

Och på tal om magi så finns det nog inget annat ord för att beskriva känslan när jag ser mina barn tillsammans med Rebeckas och Helenas och deras storasyster Ulrikas barn inta fotbollsplanen på Hanåsvallen i Sösdala som ett lag - här kommer kusinerna/nästkusinerna och de kommer tillsammans! Precis som deras mödrar en gång i tiden. Historien upprepar sig och det känns bra.

September

På kvällens lördagsaftonpromenad drar jag koftan tätt omkring mig. Gula löv kantar vägen och även om augustivärmen dröjer sig kvar under dagtid så lurar dimslöjorna under det fuktiga gräset i hagarna för att i skydd av skymningens suddiga mörker stiga fram och påbörja förvandlingen till älvdansöser som svävande över markerna stilla sjunger att hösten är här. Rönnbären tynger grenarna och ljuger om att vintern kommer att bli kall och snörik, trädgården prunkar av sensommarblommor med glöden hos den som vet att den snart ska dö och har mod och visdom nog att ta vara på och leva fullt ut den sista blomstringstiden.

Av helgmålsringningen från Äsphult hör jag ikväll ingenting och jag drar mig till minnes att jag nog någon gång läst att kyrkans helgmaning på lördagskvällar främst behövdes under sommaren, då ljuset lockade och jäktade bönderna att jobba långt in på natten för att trygga vinterns försörjning. Under vinterhalvåret sinade möjligheterna till arbete med det avtagande dagsljuset och risken var inte så stor att man missade helgfriden... Kanske markerar den första höstmånadens intåg slutet på sommarens helgmålsringning än i dag; kanske är perioden för företeelsen helgmålsringning lika passé som dess grundtanke i en tid då helgen börjar redan fredag eftermiddag och når sin kulmen ungefär då den förr i tiden började.

I en trädgård där växtkraften är så intensiv att den nästan går att både se, höra och känna doften av, är september årets vackraste månad. Den skira, skimrande försommargrönskan är tillägnad de vilda blommorna och de öppna fälten, högsommaren tillhör åkrarna och bärsnåren, men skördetidens färgsprakande prakt är trädgårdens egen paradgren. Det tuktade miniuniversum som omges av skyddande murar, häckar eller staket och som ansats och vårdats mer eller mindre noggrant och kärleksfullt, äger under sensommaren sitt största existensberättigande då människan kan skörda det hon odlat.

På åkrarna ståtar resultatet av böndernas möda och löftena inför vintern. Allting är redo att starta om. För mig är hösten begynnelsen, både bokstavligen, oktoberbarn som jag är, och känslomässigt. Som lärare delar jag ju in tiden på samma sätt som barnen, i läsår som börjar och avslutas med ett sommarlov. De första skolveckorna i augusti är trögarbetade, smockfulla och arbetsamma, men utan det egentligen händer särskilt mycket, i alla fall inte sådant som går att se och mäta. De ägnas mest åt att få systemen att fungera och människorna att återinträda i rutiner och anpassa sig efter nya förutsättningar. September blir själva startskottet för jobbet; det är nu vi drar på och accelererar för att så småningom nå våra mål.

Jag älskar hösten och hälsar med glädje vardagens återkomst efter sommarens rutinlöshet. Jag gillar att börja om, att starta upp och att ha en hel hoppfull tidsera framför sig som ett oskrivet blad. Jag tycker om att se älvorna dansa längs vägen åt Ljunga till, jag njuter av att se hur människor och natur gör sig redo att huka sig inför vintern och bygga sina murar av trygghet och värme. När höstvindarna tar livtag om husen och strömmen försvinner kryper vi ihop i soffan med böcker och sällskapsspel, tänder ljus i alla rum, eldar i kaminen och är tacksamma för vår ombonade trygghet och vårt fina och funktionella tak. När dimman stiger ur marken och lägger sig tung som en våt filt runt Bjärröd ser vi inte ens till Humlalyckan, men vi ser vad vi har i form av sällskap och möjligheter till umgänge med varandra. Hösten innebär mörker och ljus, engagemang och stillnad, umgänge och avskildhet. Kontrasternas årstid är den. Längtan till julen bär den. Ett nytt år för mig erbjuder den.

Kära Höst, välkommen till vår bygd igen! Du är väntad och efterlängtad. Jag ser fram emot ditt sällskap.

Stärkan

I den gamla korsvägen där tre vägar möts stannar jag till i skymningen. Härifrån kan man välja att följa en av de uråldriga lederna till Häglinge i sydväst, till Rickarum i sydost eller till Mellby i nordväst och från dessa små byar, alla i sin tur belägna vid andra vägskäl, vidare bort, iväg, mot känd eller okänd destination... Ut i världen, kanske den säger som alltid trott att världen finns någon annanstans än just där jaget befinner sig, ofta utan att tänka på att vägen hem är densamma som vägen bort och i lika stor utsträckning leder ut i världen, fast från annan startpunkt. Det som är gamla vanliga, vardagliga hemma för mig är längtans mål för den som färdats hit av en anledning och i vilkens ögon Bjärröd får färg och glans av de förhoppningar, minnen eller festliga omständigheter som burit längtan hit.

Den som kommer hit till Bjärröd, inte för att leva vårt vardagsliv utan för att njuta, kanske av Humlalyckans gårdscafé med  förstklassig förtäring för både kropp och själ eller för att återse barndomens land eller för att besöka goda vänner, ser med all sannolikhet vårt vardagslandskap med andra ögon än vi själva. I just den tidigare nämnda korsningen ligger en byggnad som drar blickarna till sig och eggar fantasin. "Stärkan" kallas den av oss som bor här, hundratjugotvå år har den på nacken och vittnar gör den stumt och på samma gång vältaligt där den ståtar badande i kvällssol, vittnar om ett småskaligt jordbruks- och industrilandskap som inte längre finns.

Hemma i bokhyllan har jag en skrift författad av Nils Nilsson, förra generationens ägare till våra grannars gamla släktgård. Utförligt och detaljerat har han redogjort för Stärkans tillkomst, drift och avveckling. Som namnet skvallrar om gömmer alltså de mäktiga gråstensmurarna resterna av en gammal stärkelsefabrik, där potatis från trakten förädlades till potatismjöl under sextio år. Huskroppen är byggd som ett T, med foten vänd rakt mot Mellbyvägen, stolt ståtande med en inmurad kvarnsten med årtalet 1894 inristat. Bygget är signerat Elof Ringström, Sösdala, vilken även byggde bl a Vannaröds slott. Vid östra gaveln finns fortfarande en ramp försedd med räcke. Här, berättar min källa, kunde bönderna rulla upp sina hästvagnars potatislast för lossning. Bäcken som porlar under landsvägsbron på sin väg mot Vramsån dämdes upp och användes som vattentag till sköljningen av potatisen, som skedde i bassänger på bottenvåningen av fabriken. På sydsidan utanför fanns en bassäng för restprodukten pulpa, som såldes som djurfoder. På andra våningen torkades mjölmassan som bildats när potatisen tvättats och rivits till gröt och sedan fått sjunka till botten av ett stort träkar, varefter vattnet ovanpå tappades ur.

Gamla bron över bäcken som försåg

fabriken med tvättvatten.

Fyra man jobbade här när fabriken var i drift - en maskinist som eldade ångpannan och skötte övrigt maskineri, en potatisskyfflare som med starka muskler, god kondition och en grep eller spade förflyttade potatisen mellan de olika bassängerna och stationerna, en mjölberedare som ansvarade för att tvätta, torka, sikta och hälla upp mjölmassan i påsar stämplade med fabrikens namn - tänk vad roligt det hade varit att ha en sådan! - och en med den spännande titeln "päremålare", alltså potatismätare, som höll koll på hur mycket potatis som varje bonde lämnade in. Enheten som användes var hektoliter, alltså hundra liter och ett särskilt mått fanns som man kastade potatisen i, med handkraft förstås...

I tanken reser jag tillbaka i tiden och föreställer mig Bjärröd som det var för hundra år sedan, då Stärkan var en samlingsplats, mitt i korsningen. Bilden berikas med ytterligare djup och nyanser när jag läser Nils Nilssons analys av varför man valde att bygga just en stärkelsefabrik här i byn istället för ett brännvinsbränneri, som man satsade på i många andra byar i trakten och som kanske kunde ha legat nära till hands. Här får jag läsa om de två kvinnliga evangelister som kom till trakten hundra år innan jag själv kom till världen och som kom att sätta "djupa spår i bygden och i människors liv" för att citera Nilsson. Många blev frälsta och kom att vända sig mot dryckenskapen som grasserade med tilltagande styrka i vårt dåtida samhälle. Som en följd av denna väckelse gissar han att det föll sig naturligt för de båda bönderna från byn som stod för initiativet och drivkraften till byggnationen och uppstarten av stärkelsefabriken att välja ett alternativ till att bygga ännu ett bidrag till superiet.

Stärkan byggdes i en tid då även praktiska detaljer som isolatorer gjordes vackra.

Jag slås av insikten att de båda evangeliserande damernas gärning lever och verkar här fortfarande. Jag vet inte deras namn och känner inte till deras vidare livsöden, men spåren av dem finns kvar. Här i Bjärröd svävar deras ande över en gammal stärkelsefabrik i skymningen och på väg hem ser jag ljusen tändas i grannarnas fönster i den by som än i dag kan uppbåda kanske den största andelen frikyrkliga invånare i förhållande till sin folkmängd i den här trakten. Minnets gavel avtecknar sig i silhuett mot den nedåtgående solen och jag tänker att namnet på gavelskylten på det gamla missionshuset skulle kunna syfta på minnet av de båda; troligtvis är ju även denna byggnads tillkomst ett spår av deras verk. Jag böjer huvudet av vördnad inför tanken på vad de åstadkom, dessa två som hade en övertygelse som de brann för och delade med sig av och som fortfarande hundrafyrtio år senare ger genklang. Jag är så tacksam över det Bjärröd som är vårt och över klokheten hos den lantbrukare på granngården som insåg att hans minnen och tankar var värda att bevara för oss som kom efter och som tog sig tiden att formulera dem i ord och sätta dem på pränt.

Den största gåvan är dock vittnesbördet om att vi alla har chansen att förändra och förbättra. Att möjligheten finns att påverka förutsättningarna för flera generationer lyser mot mig i eldskrift från Nils Nilssons maskinskrivna papper och det inger så mycket hopp om framtiden. Kunde de så kan vi. Så tänk till nu, du som läser! På vilket sätt vill du bli  ihågkommen och omskriven om hundra år? Kom igen nu, så gör vi vad vi kan för att rädda vår del av världen!

Födelsedagsvecka

Mitten av augusti. För oss på Minnet markerar denna tid samtidigt sommarlovets slut och vår förstföddes födelsedag. I måndags firade vi hans nionde - jo, för på sin första födelsedag föddes han, noll år gammal och fyllde således åtta i år. Alvar - vår lille storkille, Harry Potter-fantasten som läser hela kapitel själv, världens bästa storebror som ser vad som behöver göras och gör det, fotbollsgrabben som konstaterade härom dagen att "fotboll är mycket roligare när man blivit vän med bollen", lego-killen som älskar att bygga både efter ritningar och på frihand...

För åtta år sedan var han en vacker liten bebis i min famn, ett Jesus-barn som hämtat ur en svensk julkrubba, en liten docka som sov med händerna knäppta över bröstet - när han sov, vill säga, vilket i och för sig inte var varken särskilt ofta eller särskilt länge. Nu ser han fram emot att få börja tvåan - "vi får säkert lära oss mycket svårare matte än i ettan" - och har i veckan gått på fritids ihop med Vilgot, kämpat i Sösdala IF:s fotbollsskola på eftermiddagarna, haft kräftskiva för släktingarna och - så klart - Harry Potter-kalas för kompisarna.

Paddan Trevor på plats i Gryffindor-tornet, vakande över Hogwarts-koffertarna.

Dags för första lektionen - trolldryckskonst! Rör ihop din egen trolldryck. Draktänder, rosa flugsvamp, jättespindelben, skinn från afrikansk trädorm, bark från det piskande pilträdet... Blanda med stormhatts-elixir, polyjuice-elixir, hippogriff-mjölk eller mandragora-saft... Vem vet vad som kommer att hända när du smakar?

En tårta med Hedwig...

...och den "riktiga" Hedwig i sin bur uppe i Gryffindorrummet.

Ett Harry Potter-kalas börjar förstås med en sorteringsceremoni, där

gästerna ...förlåt, jag menar eleverna, får prova sorteringshatten,

som spottar ut ett elevhemsmärke i tyg. Blir det Gryffindor, Ravenclaw,

Hufflepuff ...eller, hemska tanke, Slytherin? Precis som i sagan fanns

det dock en viss möjlighet att själv påverka utfallet - varje barn fick två

märken att välja på av hatten.

I skoluniformen ingår en svart trollkarlshatt...

...som man fäster sitt elevhemsmärke på.

Efter att ha letat upp sin bankfacksnyckel, besökt svartalfsbanken Gringotts

och hämtat ut sitt guld var det dags att bege sig till Ollivanders trollstavsbutik.

Trollstavarna är tillverkade av penslar som fått borsten ersatt med limsträngar från

en limpistol, försetts med en blingsten och sprayats i brunt och guld.

Ett äkthetsbevis medföljer som berättar vilket träslag staven är tillverkad

av och vad som finns i kärnan. Det kan t ex vara en klo från en grip,

ett hårstrå från en yeti eller ett drakfjäll.

När fredagkvällen föll över Bjärröd var vi färdigkalasade, till min stora lättnad. Alvar var nöjd med både kalas och presenter -vilka kompisar han har, som vet precis vad han uppskattar!- och efter att ha byggt ihop sina nya Lego-modeller bäddade världens bäste storebror ihop en koja och läste lillasysters favoritbok om den lilla kycklingen för henne.

Alvar, vår älskade äldste, vi är så tacksamma över att få vara dina föräldrar och över att ha fått dela dina första åtta år i livet!

Samtal kring en ny horisont

I eftermiddag har jag gjort något jag längtat efter länge - putsat fönster. Och inte vilka fönster som helst - för generellt sett är fönsterputsning inget jag går och drömmer om - utan fönstren i vårt blivande sovrum. Under hela byggprocessen, som har varat i två år, har jag gått och sneglat på de där undan för undan alltmer smutsiga rutorna, som sanningen att säga var rejält eftersatta i skötsel redan innan vi påbörjade renoveringen, bara för att konstatera att det ännu inte varit någon idé att ta fram tvättsvamp och fönsterskrapa. När så alla lager av ytbeklädnad hamnat på plats, slipdammet från alla väggar dammsugits upp och fönstersmygarna grundmålats så var det äntligen dags!

Att jobba i tysthet i ett tomt rum innebär ett ypperligt tillfälle att bekanta sig med rummets själ och det är just vad jag gjorde medan jag skrubbade och gned de gamla, bubbliga glasen som varit Minnets ögon i hundrasex år. Häruppifrån ståtar Minnet med en härlig utsikt - trädgårdens äppelträd, just nu dignande av frukt, kohagen nedanförar, Humlalyckans uteservering och fruktträdgård inramad av de gamla stenmurarnas majestätiska linjer och där bortanför landsbygdens blandning av skog, hagmark, vatten och landsväg. Och allt detta har Minnets ögon skådat under det senaste seklet. De båda gavelrummen som tidigare förbands av ett numera igensatt dörrvalv - ett dörrahål, som sönerna säger - har varsitt öga mot nordost och nu i samband med renoveringen har vi också i rummen införlivat de båda trekantiga fönster som tidigare agerat ljusinsläpp på kattvindarna på vardera långsidan. Tänk om man kunnat se som på film en snabbspolning av hur utsikten förändrats under de år som gått sedan missionshuset i Bjärröd stod färdigt i augusti-september 1910!

När jag hängande halvvägs ut genom fönstret med diskmedel rinnande längs armarna försökte lära känna det nordligaste vindsrummet lite närmare, ville det först inte prata alls. Det sov, mumlade det, men vaknade till så smått när jag berättade lite om hur vi hade tänkt och planerat för dess framtid. Vårt val av tapet verkade gå hem - det var väl hemtamt och vant med jugendtapeten "Vallmo" från Boråstapeter, kan jag tro. Rummet tycktes uppskatta en färgskala som stämde överens med dess ursprungstapet som vi hittade rester av klistrade direkt på putsen och det blev jag glad för. Min tanke var ju just att försöka återskapa lite av tidsandan som rådde för drygt ett sekel sedan och med ett hus som äger alla yttre attribut som går att koppla till det tidiga nittonhundratalet så kan man ju faktiskt vräka på med sådant som lätt kan bli för mycket i ett hus där formspråket bättre stämmer överens med minimalism och renhet.

Vidare berättade Norra Gavelrummet att det varit ganska skönt att ha tillbringat större delen av de sista decennierna med att slumra i lugn och ro, men att det så klart var roligt att få komma till användning igen, som i gamla tider då det fungerat som natthärbärge för hitresta predikanter. Emellertid uttryckte det tacksamhet över att få fortsätta sin tillvaro som en plats för sömn, vila och kontemplation; vanans makt är stor och det är svårt att lära gamla hundar sitta...

Jag lovade att göra vad jag kunde för att bevara dess slumrande skönhet och att inte störa i onödan. Jag lovade också att ge en liten försmak av livet som snart kommer att fylla ovanvåningen, så det var bara att ge sig ut och plocka en bukett av de blommor som stod till buds just här just nu. I brist på vallmo fick det duga med mjölkört.

Kära lilla vindskammare, jag längtar efter att få omslutas av din stillhet och ro, jag längtar efter att få klä dig i blomsterskrud och jag längtar efter att få se dina vita linnegardiner fladdra i en vårbris och samtidigt höra de glada rösterna från Humlalyckan den första varma dagen anno 2017. Det är inte långt borta nu, snart, snart, snart kommer vi!

När ljungen blommar

När ljungen blommar är sommaren slut. För det säger min morfar att hans far och farfar sa. Eller egentligen säger han snarare "när ljungen blommar är sommern schlut" eftersom både han och hans västgötska dialekt härstammar från den nästan smärtsamt vackra lilla skogssocknen Ölsremma, som ligger där uppklättrad på Sydsvenska höglandets sluttning och bjuder på en milsvid utsikt in över grannlandskapet Småland. I Ölsremma finns magiska granskogar med levande undervegetation där man om man har tålamod garanterat kan hitta spår av småtroll; där går tiden inte riktigt lika fort eller åtminstone inte lika hårt som här; där växer ljungen sig större och vackrare än på någon annan plats jag vet och det är ingen sinkadus (som min gamla latin-adjunkt skulle ha sagt) att just ljungen fått ikläda sig rollen som Västergötlands landskapsblomma. Kanske är det heller inget konstigt att denna oansenliga lilla klockblomma, som förmår sina revor att växa och frodas i den magraste och kargaste jordmån, har fått en så framträdande position på just denna plats på jorden att dess rosa-lila blomning kommit att markera övergången mellan två årstider, sommar och höst.

Årets första lilla bukett!

Jag älskar ljung och trotsar varje år glatt och respektlöst den gamla skånska folktron att ljungbuketter inomhus skulle båda död i huset. Och snart är det dags att plocka igen, för nu blommar ljungen. Åtminstone här i Skåne; i Västergötland brukar växtligheten generellt ligga en vecka efter, så kanske har de fortfarande sommar där nu när vi har gått in  i hösten. Eller har vi det? Är sommaren redan slut?

Nej, det är nog dags att skrota även den västgötska gamla (o)sanningen om ljungen. För inte är sommaren slut så länge det kommer stranddagar som gårdagen:

Glass vid Strandbaden, Falkenberg.

Och nog kan man nog kalla det högsommar, eller åtminstone sensommar så länge säden växer för skördens tid och ännu inte har hunnit bärgas.

Än finns det hallon att plocka, än tänds tusentals grillar varje eftermiddag, än återstår ett helt pärlband av sommarljusa dagar fulla av värme, än är det sommarlov ett par veckor till...

Det finns så ovanligt mycket vildhallon i år - och stora och fria från mask är de!

Så mina förfäder och deras visdomsord får ursäkta, men inte är det höst än, inte. Sedan får ljungen blomma och ljuga hur mycket den vill!

Med närapå 90 år på nacken...

Farmors dopklänning från 1929. När vår Alvar döptes i den 2008

pryddes den av ett benvitt sidenband. Skulle jag använt den igen

så hade jag nog valt det här nougatbruna bandet.

I min garderob finns en klenod. En klänning som liksom är Nummer Ett bland kläderna därinne. Tunn och skir är den, handsydd med kärlek i varje stygn. I nästan 90 år har den vårdats ömt för att då och då plockas fram och användas vid högtidliga och glädjefulla tillställningar när ett nytt litet liv sett dagens ljus, min farmors dopklänning.

Den tionde augusti 1929 föddes min farmor Wiola. Hennes mor Margit var bara 17 år gammal och hon och barnets far Hugo murare hade fått "skriva till kungs" som det hette för att få gifta sig. Deras tillstånd dröjde dock och dottern hann födas innan de kunde fira bröllop. Drygt en månad efter att farmor kommit till världen hölls det så en kombinerad dop- och vigselakt för familjen Svensson i deras första gemensamma hem, en lägenhet på Hanås. Prästen insisterade på att saker borde ske i sin rätta ordning och därför vigdes föräldrarna först och därefter döptes flickan. Farmor, som fick de blomdoftande namnen Linnéa Wiola, bar då denna klänning. Passande nog broderades kjolen runtom med violer i vitt silkesgarn. Det var farmors mor Margit som sydde klänningen och hon var så flink med nål och tråd att hon så småningom kom att ägna hela sitt yrkesliv åt sin egen sömmerskeateljé i hemmet som de byggde i Vannaröd i början av 1930-talet.

Broderade violer åt Wiola!

Farmor blev med tiden storasyster åt tre småbröder, Uno, Finn och Kjell och de bar allihop dopklänningen, liksom alla deras kusiner. Eftersom farmor inte var mer en månad gammal när hon döptes i klänningen är den ju sydd för att passa ett betydligt mindre barn än de tre-fyra månadersbebisar som vi nu är vana att se döpas. Därför har klänningen inte kommit att användas i särskilt stor utsträckning de senaste åren; de flesta nyblivna föräldrar nuförtiden föredrar nog att inte planera ett barndop så nära efter födseln. Dopklänningen har således legat stilla och sovit i sin byrålådas trygga förvar hemma hos farmor - fram till för åtta år sedan.

Margits och Hugos bröllopsfoto.

September 1929.

När vi väntade vårt första barn 2008, drog jag mig till minnes att farmor hade visat oss barnbarn en gammal dopklänning när vi var små och frågade om den var i användbart skick. Min farmor är en mästare på att tvätta och stryka; med kärleksfullt tålamod och lika stor försiktighet som envishet kan hon fördriva vilka fläckar och skrynklor som helst och följaktligen hyste jag inga tvivel om att det var just den klänningen som vårt barn skulle döpas i - om den inte var i skick skulle hon nog se till att den blev det!

Och det blev den ju - vilket gladde mig mycket. Vi ringde pastorsexpeditionen redan en månad innan förlossningen för att boka dopdatum, allt för att inte riskera att klänningen blev för liten innan det blev dags. Den 29 september 2008 döptes Alvar Sven Gustav i Norra Mellby kyrka, klädd i sin gamlafarmors då 79 år gamla klänning. Han fick bli vår traditionsbärare, både vad gällde dopklänning och namn (Alvar heter min morfar, Sven har han fått i arv från sin pappa och farfar och från min mormors far. Gustav återfinns på flera ställen i både min och Bosses släkt). Inget av hans tre småsyskon har döpts i samma klänning men jag hoppas att detta stycke kulturarv som jag nu förvaltar kommer att komma till glädje och nytta igen i framtiden!