Karg och blek vårvinter i en bedagad idyll

Den norrländska vårvintern är karg och sträng. Månen låter sitt silverblå, kalla sken flöda över Orjasjärvis nattliga läggder. Fullmånen i april kallas av de nordamerikanska urinvånarna för gräsmåne eller rosa måne, som en föraning om vad den väntande månaden bär i sitt sköte av grönska och blomster. Här uppe, bara ett par mil från polcirkeln, kan man kanske försiktigt tro på att den ovanligt tidiga snösmältningen gör att förhoppningarna om växtlighet faktiskt kommer att slå in. Annars föreställer jag mig att den marsmåne som lyste för en dryg månad sedan och som på andra sidan Atlanten bär det skrämmande namnet Dödsmåne, kanske i större utsträckning präglade forna tiders tornedalingars upplevelse av vårens första månad. Det kan inte ha varit lätt att överleva i en tid när förråden från höstens skörd både börjat tryta och kanske också torka, mögla eller ruttna. När vårens måne lyste, hade folket här redan ridit ut vintern, då februarimånen - svältmånen eller hungermånen - lyst över de människor och husdjur som i den stränga kölden tvingades gå på sparlåga och som säkert var fullt medvetna om att risken var stor att både små och stora skulle försvagas så pass mycket under vintern att de kanske inte levde länge nog för att åter glädjas åt vårens grönska

Påsken 2026 svälter vi ingalunda. Vi kör på sliriga och håliga grusvägar in till Övertorneå och handlar på Ica. Kommer hem med kassar fulla av palt, parisare och annat som tillhör livet här och fyller skafferiet. Huset är uppvärmt och ombonat och veden till bastun är lagom torr. Endast utomhusmiljön påminner om de umbäranden som tidigare generationer Orjasjärvibor fick utstå under denna prövande årstid. Den gamla Tolppi-gården som bortglömd och övergiven sover närmast sjöns stränder har ingen elektricitet, inget rinnande vatten och inget avlopp. Här har ingen bott på kanske 70 år och de som sist kallade den en gång så ståtliga tornedalsgården för sitt hem var troligen väl bekanta med kyla och hunger. Sitt vatten hämtade de i en kallkälla i slänten nedanför ladugården och det var säkerligen med stelfrusna händer som de bar den dyrbara och livsviktiga vätskan in i köket, till spisen som eldades med den ved de sågat och kluvit under tidigare säsonger. Utan förberedelser överlevde man inte vintern. I den numera nästan helt raserade ladugården överlevde djuren vintermånaderna på det kärrhö som bärgats på de sanka ängarna ner mot sjön.

I stolpeboden på gården Talo, som mina svärföräldrar bebodde fram till sin död och där vi nu bor som gäster hos min svåger Bertil, hängdes kött och fisk upp och förvarades under vintern. Dåtidens frysbox, kan man kalla den. Boningshuset på gården byggde Bosses morfar Hjalmar på 1940-talet och ersatte då ett äldre och mindre boningshus som låg strax intill. Det var hans far Lars Petter som var den första, men ingalunda sista, med namnet Stenberg som skulle leva i och av Orjasjärvi. Den här påsken försöker jag spåra släktleden bakåt i tiden under de ännu mörka och kalla kvällarna, som knappast bjuder in till någon utomhusvistelse.

Det är knappt att dagarna gör det heller, fastän temperaturen med solens hjälp kryper upp flera grader över nollan. Luften är vårligt ljum, men marken förrädiskt uppblött närmast ytan och de kvardröjande snöhögarna är smutsiga och slaskiga. Blöta skor och en och annan halkvurpa blir följderna av de ganska korta stunderna utomhus. Trots solens och regnets ihärdiga försök att förgöra snön går det långsamt, i alla fall de första dagarna. En morgon snöar det igen. Det är skillnad på vår vår i Skåne och deras vår här uppe. 

Storstenen blir förrädiskt hal att klättra på och ett barn kan inte ta sig ner utan måste räddas därifrån. Traktorn däremot fungerar fint - både att klättra på och sitta i. Startar gör den också och bjuder på ett par vändor runt gården. Dieselångorna stiger mot skyn i gråvita rökplymer, i färgmässig samklang med naturens stämningsläge. Smutsigt vit snö, gråblek himmel och markens bruna nyanser får med sin påvra palett till och med granarnas och mossans dovt gröna toner och husens flagnande rödfärg att nästan lysa.

Skymningen förebådas av att solens strålar döljs bakom Hurunvaaras mörka och stilla kontur och därefter går det fort mot nattens mörker. Bastukaminen tänds och matas i källaren och snö samlas i bunkar ute på "bron", som trappan heter här, bredvid den öl och läsk som ställs ut på kylning. Bastubadet är en viktig tradition här, för gamla och unga Orjasjärviättlingar. Alla vill vara med utom jag, som varken är norrbottning av födsel eller ohejdad vana. I stället får jag en stund för mig själv och ägnar den åt skrivandet. Egentligen hade jag tänkt ta tag i mig själv och börja fästa en av mina tre bok-idéer på pränt och se om det fungerar. Men Jante-djävulen, som sitter på min axel och viskar åt mig att inte förhäva mig, säger att jag måste öva lite mer först på att skriva i en form jag vet att jag behärskar. Hen får mig snabbt och lätt att backa i mina intentioner och jag gör det så gärna för att slippa anstränga mig och kliva ur bekvämlighetszonen. En annan dag, kanske... Den näst sista kvällen här uppe är jag tacksam över möjligheten att formulera och spara mina tankar i den här formen och nöjer mig med det.

Så kommer sista dagen och plötsligt exploderar våren. Solstrålarna leker tafatt på vår sovrumsvägg redan innan vi vaknar på morgonen. Vid frukosten konstaterar svågern och jag att en tydlig strimma av öppet vatten nu skimrar ute på sjön. Några timmar senare gör sjön skäl för sitt namn där den nu ligger som en bred och blå spegel i dalen. Den skarsnö som lätt bar oss för ett par dagar sedan är nu porös och hamnar i våra kängor när fötterna sjunker igenom. Smältvattnet rinner i strömmar längs vägar och backar och det är inte svårt att förstå hur sjön kunnat gå från grå snöis till öppet vatten på några timmar.

Vi kör över Torne älv till Finland och upp på berget Aavasaksa. Utsikten över den ännu istäckta gränsälven däruppifrån är hänförande. Med den fart som våren verkar ha fått upp hade vi kanske fått uppleva islossningens dramatiska föreställning om vi stannat ännu någon vecka. Fast mina tornedalingar säger att det inte är dags förrän runt Valborgsmässoafton. Vi får väl se... Tillbaka i Orjasjärvi bråkar barnen oförtrutet. Den ene retas och den andra blir arg. Om och om igen. Efter fem dagar helt hänvisade till varandras sällskap är de nog ganska nöjda med att hemfärden närmar sig. Och det är jag också, där jag sitter ute på verandatrappan med ansiktet vänt mot solen, sjön och deras gnistrande spegel-lek som värmer mina ben och gör det uthärdligt att sitta utomhus en stund trots de fjuttigt enstaka plusgraderna som termometern visar. Hemma i södern är det femton grader och vår på riktigt, enligt de stora grabbarna som för första gången stannat kvar medan vi andra färdats genom landet. I morgon anträder vi färden mot sydligare breddgrader. Vi lämnar snön och kylan för att möta våren på nytt. Tänk att vi får uppleva dess ankomst inte mindre än tre gånger under samma säsong - först där hemma för en dryg månad sedan och idag här i nordligaste Sverige och imorgon igen när vi färdas många veckor framåt under ett knappt dygn. Vilken ynnest!  

Etthundrafemtio mil Sverige

Sverige är ett avlångt land. 1572 kilometer av varierande landskap sträcker ut sig mellan Treriksröset i norr och Smygehuk i söder. Floran och faunan skiftar efter förutsättningarna; från den sextionionde breddgradens karga fjällregion som inte ens har någon siffra som klassificerar odlingsmöjligheterna till Skånes sydkust med dess milda klimat som tillåter exotiska växter som vinrankor och persikor att bära frukt.

För den, som likt min familj, då och då tillryggalägger en stor del av denna sträcka syns vårt lands variationsbredd tydligt genom bilfönstren. När vi reser från Sösdala i Skånes hjärta till Övertorneå vid älven som markerar gränsen mot Finland har vi under större delen av vägen sällskap av två yttre företeelser - E4:an och granarna. Den urgamla vägsträckningen från Helsingborg till Haparanda är en 1590 kilometer lång pulsåder som ständigt syresätter landets närings- och kulturliv genom transporter av nödvändiga komponenter till och från olika platser – med anslutande kärl och kapillärer som borgar för att hela Sverige ska kunna leva och fungera som en enhet, hur långsträckt riket än må vara. Redan när vår matarled ansluter till pulsådern i Markaryd har granarna börjat sluta upp vid dess sidor, högväxta och raka som vakttorn. Deras syskon, kusiner, nästkusiner och bryllingar kommer att följa vägen och oss ända tills vi lämnar E4:an och ännu längre än så. Jag läser mig till att den svenska granen enlig ny forskning från Sveriges Lantbruksuniveritet har anpassat sig genetiskt till de olika latitudernas förhållanden och nu kan delas in i sex olika populationstyper som visserligen är nära besläktade med varandra, men vilkas anlag alltså bär på olika förmåga att tåla ljuset, eller snarare bristen på ljus, ju längre norrut de lever. För mitt otränade öga är dock granarna sig lika, från granbältets södra gräns någonstans i trakterna kring Vittsjö, tills vi är framme i Orjasjärvi, 160 mil norrut från vår startpunkt. Vägen är sig också lik, tvåfilig motorväg av europeisk standard fram till Gävle och därefter växelvis 2-1 körfält avgränsade av stålvajrar.

Trots vägens och granarnas monotona kontinuitet blir det under resan tydligt hur avstånden och naturens förutsättningar påverkar såväl landskapens övriga växtlighet som landets folk och deras uttryckssätt. Denna variation blir synlig när granarna lämnar plats för mer eller mindre tillfälliga glimtar av kulturlandskapet.

Vi startar klockan fem. Snapphanebygdens mark försvinner under hjulen medan mörkret ännu vilar runt bilen. I gryningen når vi fram till E4:an och följer till en början Lagan, den största av de åar som avvattnar Sydsvenska höglandet. Ådalens botten är ganska platt och den småländska marknadsstaden Värnamos stadsvapen med dess breda, blå strömmande vatten mellan guldgula åkrar och ängar illustrerar väl förhållandet mellan den lugna, men dominerande, ån och det sedan tusentals år tämjda kulturlandskapet, fullt av välskötta gårdar inramade av stadiga ekar, betade hagmarker, uråldriga hålvägar och resta stenar som fortfarande minner om finnvedingarnas förfäder.

Sedan tar de småländska granarna vid igen och skyldrar tätt och troget kring leden. Någon liten fönsterglugg öppnar sig ibland och låter oss skymta Skillingaryds regementes stolta militäriska byggnader, stora trähus byggda under en tid som tillät och tog sig tid att förse även statliga byggnadsverk med dekor och finess. Fortfarande är skjutfältet i bruk; säkert mer använt och av större betydelse än under de senaste trettio åren. Ett levande och varierande Sverige är värt att försvara, nu likaväl som under 1900-talets världskrigiska tid.

Mot Junedalens Jönköping sluttar det brant neråt. Själva staden ser inte E4:ans resenärer så mycket av, inte mer än en hastig blick av en skyline av hustak och kyrkspiror – Kristina och Sofia representerande varsitt sekel, varsina vitt skilda arkitektoniska stilar, men samma statsreligion – mot Vätterns blekblåa vatten. Vägen svänger svepande förbi staden och skär bebyggelsen just där Jönköping byter namn till Huskvarna. Träskulpturen av jätten Vist blickar ut över vattnet med sin grästorva i händerna, beredd att kasta den mitt i Vättern som klivsten åt sin hustru så att hon kan komma över sjön utan att behöva bli blöt om fötterna. Och vilken tur att han gjorde det där kastet någon gång i urtiden! Annars hade ju Visingsö aldrig blivit till och inte legat där, skimrande och lockande framför våra ögon när vi på morgonen påskafton 2026 kör genom östsidans dis och dimmor, alltmedan solens strålar klättrar upp över Vista kulles krön och hittar fram till ön och till det långa kustbandet på Västgötasidan av Sveriges sjö nummer två. Sträckan längs Vättern måste vara en Sveriges vackraste motorvägar. Med sjön, Visingsö, Gyllene Uttern och Brahehus-ruinen som glimmande adligt guld till vänster och små fattiga, klippiga enefälader och röda ladugårdar till höger ramar sceneriet in sinnebilden av svensk landsbygd.

Inkomna i Östergötland väljer vi för ovanlighetens skull att ta inlandsvägen i stället för att fortsätta via köpingarna och huvudstaden. På så sätt kommer vi inte bara att få se Motala Ström och Askersund; vi kan också bocka i ännu ett par rutor på listan över besökta svenska landskap. Närke, Västmanland och Dalarna, minsann! Någonstans mellan Örebro och Gävle möter vi vintern. Bilarna som kommer från motsatt håll skvallrar om snön innan den börjar falla över oss. När vi stannar i Sandviken för lunch är det vitt på marken och Norrlandskänslan kommer smygande. Barnen önskar att få äta på Sibylla – om man kommit tillräckligt långt norrut i vårt kulturellt skiftande land finns nämligen en norrländsk ”delikatess” på Sibyllas meny – parisare! Parisare är – för den som sluppit stifta bekantskap med denna rätt – en hamburgare som i stället för en biff bjuder på en enorm skiva av falukorv. Att man kan längta efter detta är för mig en gåta, men när vi skyndar genom snön mot restaurangen är det frågan på allas läppar – är vi tillräckligt långt norrut för att folket här ska äta parisare? Det är vi, visar det sig, och glädjen är stor. Maten avnjuts invid stora fönster med utsikt över ännu en variant av kulturbygd – bruksortens habitat. Järnvägen med många spår och vagnar, redo att lastas med järn i olika stadier av förädling och de stora bruksbyggnaderna i nationalromantisk stil är samhällets självklara hjärta. 1800-talets industrialisering är intensivt närvarande ännu idag.

Vi passerar Dalälven, som utgör gränsen inte bara till Gästrikland utan till den enorma landsdel som kallas Norrland. Norr om Gävle – eller Jävelby, som ett av barnen som liten trodde det hette – sluter granarna upp igen. Vägen har blivit smalare och snöröjarna har nog tittat på samma väderprognoser som vi, för de verkar lika förvånade och oförberedda på hur mycket snö som faller och hur snabbt den gör vår E4 moddig och hal. De byar och den jordbruksmark, här kännetecknad av alla små lutande ängslador som ligger utslängda överallt på åkrar och ängar, som avlöser granarna emellanåt är inbäddad i ett tungt, vitt täcke och det går inte fort framåt. Vi färdas bakåt i tiden, från våren till vintern, i stället för tvärtom. SMHI, som igår trodde att snöovädret skulle hålla sig i västra Sverige säger nu att det är så här det kommer att se ut i drygt trettio mil till.

Vi befinner oss i älvarnas land och följer kusten, fastän vi sällan ser havet. I eller i närheten av varje stad vi passerar finns en älv. Eller, det är väl snarare så att till varje älvmynning har människor sökt sig för försörjningens skull. Älvarna har namn och personligheter. Vackra som Ljusnan och Vindelälven, beskrivande som Indalsälven eller knutna till ortnamn som Lule, Pite och Ume älv. De präglar sin omgivning och både natur och kultur måste förhålla sig till dem. Vattenvägarna var en gång viktigare än landvägarna och vattnets styrka var och är en kraft att räkna med, på gott om människan lyckas tämja den, på ont om hon faktiskt i sitt övermod tror att hon kan göra just det – tämja den, och tappar respekten. Fyllda av respekt och kanske rentav med viss bävan korsar vi det mest spektakulära av vattendragen, Ångermanälven, via Höga Kusten-bron. Det är inte bara kusten som är hög; den höjdrädde lär knappast uppskatta upplevelsen att äntra bron. Tyvärr suddas utsikten av den fallande snön och det skvättande snöslasket, men häftigt är det ändå.

Snöandet avtar, men sjöarna vi passerar är plötsligt täckta av is. Denna förändring inträffar någonstans i närheten av Sundsvall och visar att Kung Bore faktiskt regerar här ännu. ”Är det detta som kallas den femte årstiden?” frågar jag min norrländske make och hans bror och syftar på blandningen av vinter och vår. ”Nej, detta kallas bakslag. Eller käftsmäll!” blir svaret.

Husen börjar bli mindre, liksom hukande mot vädrens element. De är lite mer högresta  och har flackare tak än husen söderöver och har påfallande ofta något mindre fönster, både i antal och storlek. I Umeå hamnar vi i vår jakt på någonstans att äta i en mycket trivsam och pittoresk stadsdel där de slingrande små vägarna kantas av gamla trähus med spröjsade fönster och glasverandor uppblandade med nyare villor, också de i trä. Inget hus är det andra likt, varken till färgen eller formen och tankarna går till Lotta på Bråkmakargatan. Området är lummigt och det är lätt att föreställa sig hur det ser ut, låter och doftar när syrenerna blommar och fåglarna prisar sin lycka och sin sommarro. Det finns till och med nybyggda lägenhetshus i funkisstil, placerade runt en stor gemensam grönyta. Här skulle man verkligen vilja bo om ens håg stod till att bli Ume-bo. Området heter Grisbacka och det har vi lite roligt åt en stund. För övrigt är ortnamnens variation också en spännande historia, mycket talande för hur vårt lands långsträckthet påverkar även hur vi pratar om det som omger oss. Vid vår resas mål talas förutom svenska även meänkieli och finska. Ortnamnen står med dubbla språk och skyltar vid infarterna till orterna. Övertorneå heter också Matarenki och Hedenäset är detsamma som Hietaniemi. Även de svenska namnen i norr skiljer sig från de jag är van vid, med efterled som -mark och -vattnet, för att inte tala om alla korta namn som slutar på -e, som Töre, Böle och Byske. Sådant har man tid att fundera på när man färdas genom Sverige.

Mörkret faller snabbt. Edith har läst ut sin lånebok och kuddar, filtar och hörlurar kommer fram. Nu väntar fem timmars färd i mörker och trötthet; den jobbigaste delen av resan i mitt tycke. Bilens brummande och däckens susande mot asfalten tycks mig mycket tydligare och mer påträngande när man inte ser annat än motortrafikledens raka körbana framför sig. Världen krymper tills det enda som existerar är den plåtbeklädda bubbla som omsluter oss och som färdas framåt i hundra kilometer i timmen, ensam på en ödslig väg som leder norrut.

Till slut rullar vi in i ett mörkt och tyst Orjasjärvi. Det är påskdagsnatt och vi har nått vår slutdestination. 160 mil har vi i ryggen och vi har sett vårt hemland i nästan hela dess utsträckta längd. Städer byggda på olika förväntningar, militäranläggningar för att försvara oss själva och vår självständighet, karg och fattig landsbygd i kontrast till de bördiga och pampiga storgårdarnas svepande åkrar, brusande åar, glittrande sjöar (och frusna och snötäckta), mäktiga och självsäkra älvar och så Östersjön som en talande gräns för var landet tar slut. Vi har sett våren gå över i vinter, smakat på en annan matkultur (ja, inte jag då, men ändå) och vi har sett hur de boningar som svenskarna har byggt åt sig skiftar i stil och funktion, allt efter regionernas förutsättningar och innebyggarnas preferenser. Kanaler, järnvägar och brukssamhällen vittnar fortfarande om 1800-talets avgörande strukturella förändringar som format landet, suddat ut skillnader, öppnat vägar och fört oss närmare varandra. Vi har hört dialekter som avspeglar avstånd och skillnader, men som ändå är varianter av samma språk och som går att förstå med lite god vilja. Nu väntar några dagar i en annan och för oss skåningar lite exotisk del av landet, så avlägsen att min bror och svägerska som åker skidor i italienska alperna, befinner sig närmare hemmet än vad vi gör här uppe i köldens och renarnas rike. Sett i det perspektivet är det inget underligt alls att de kulturella skillnaderna ibland ter sig rätt rejäla. Sverige är i sanning ett avlångt land.

Konfirmation, kalas och gott grannskap

I helgen konfirmerades Vilgot. I drygt ett år har han och elva andra ungdomar "gått och läst" i Tureholmskyrkan och vuxit i livsåskådning, självkännedom och ansvar. Läsningstiden avslutades nu med ett crescendo till gudstjänst denna varma och gyllene söndagsförmiddag i september. Frimodigt och tillitsfullt stod de tolv framför en fullsatt kyrksal och framträdde på olika vis, var och en utifrån läggning och önskemål.

Vilgots uppgift var som så ofta under det gångna året, både i ungdomssamlingar och på gudstjänster, att bidra till musiken. Redskapet för dagen var gitarr, både elektrisk och akustisk, och det var - som vanligt - en stolt moder som betraktade sonens självklara

närvaro på scenen. Det är så fint hur han och hans storebror fått möjlighet att utvecklas, öva och pröva sina förmågor, lära känna sina egna styrkor och svagheter och utforska det ofta ordlösa samarbetet med andra musiker och behärska situationen mer och mer. Under konfirmationsgudstjänsten var det för oss på Minnet idel välbekanta toner som hördes - Vilgot och hans vänner hade deltagit mycket aktivt i att välja musiken som ramade in akten och de allra flesta styckena var sådana som våra båda äldsta söner allt som oftast, gärna sent på kvällarna (läs nätterna), när övriga familjemedlemmar gått till vila, river av i husets bibliotek (som numera kanske snarare borde kallas musikrum) med full styrka i både röster och instrument.

Dagen till ära var också missionshuset Minnets egen kyrksal uppsnofsad och högtidlig. Sensommarens gyllene ljus silade in genom sex stora fönster och speglade sig i putsade silverljusstakar och blankstrukna vita linnedukar, på vilka de gamla höganäskrusen tungt och stadigt vilade, innehållande prunkande och omfångsrika buketter av dahlior, i skördemånaden alla mättade, lysande färger, prålande och strålande. 

Flera dagars nit och slit hade fått hemmet att skimra sakralt såsom bara ett gammalt missionshus på landet kan göra. Att ha en kyrksal i sitt hem är både en förbannelse (tänk städning och fönsterputsning på sex flaggfönster utspridda på 78 kvadratmeters yta och med fem meters takhöjd) och en välsignelse, men absolut mest det sistnämnda. Ett rum som med lätthet rymmer 30 festglada gäster eller fler, kommer väl till pass vid milstolpar i livet eller andra begivenheter. Här, i Minnets stora sal där gudstjänster firats så många gånger under 1900-talets första sex sekler och där bygdens barn samlats till söndagsskola och deras mödrar, mor- och farmödrar till symöten, har vår familj försökt respektera och bevara stämningen, möjligheterna och högtidligheten under de arton år som vi haft äran att få vara förvaltare av huset. Här döptes vår Arvid en försommardag för drygt tolv år sedan, här har jular, nyårsaftnar, kräftskivor och födelsedagar markerat årets och tidens gång och nu har vi även firat ett älskat barns konfirmation här. Den glädje och känsla av gemenskap som sitter i väggarna i detta vårt stora rum är påtaglig och får åtminstone min nacke att böjas i andaktsfull vördnad inför historien, inför de människor som en gång hade en vision som var så stark att den tog fysisk form i tillkomsten av vårt varmt lysande tegelslott och som kom att forma Bjärröd som by under decennier och vilkas arv på något sätt fortfarande vilar över och verkar i vår lilla bondby, så långt ut på landet som man över huvud taget kan komma i den här delen av Sverige. (Om du vill läsa mer om vårt hus bakgrund och historia kan du göra det här.)

Notera den gula slangen!

Vårt missionshus byggdes av människor som ville ge något, av folk som ville bidra till förändring och förbättring, av strävsamma bönder som offrade av sin dyrbara tid och sina små ekonomiska tillgångar för att skapa något värdefullt för andra i sin närhet. Det förvaltades av de generationer av Bjärrödsbor som följde och förädlade uppdraget och trots att missionshuset nu sedan många år är privatbostad så lever minnet av det som Minnet gav och stod för alldeles tydligt i vår lilla by. För var annars händer det att när en familj på sex personer plötsligt inser att vattnet i deras brunn har sinat, erfar att hela byn sluter upp som en stark och enad kraft omkring dem? Att de fantastiska grannarna norr om den angränsande kohagen, som investerat i en djupborra, utan att tveka erbjuder en ledning av livgivande och räddande vatten, rakt ner i de törstandes torrlagda brunn? Och var annars ringer de underbara närboende från gammelgården i nordväst och det gamla soldattorpet i sydväst, oberoende av varandra nästan samtidigt, och erbjuder slangvindor, kopplingsanordningar och möjlighet att låna toaletter för de tillströmmande konfirmationsgästerna? Mot bakgrund av all denna medmänsklighet, värme och självklara beredvillighet till hjälp blir även en utmaning som denna, att mindre än tolv timmar före en fest finna sig stå utan vatten, ett vackert och tankeväckande bevis på hur byns kärna av gemenskap och vilja att dela med sig är densamma idag, 115 år efter att missionshuset Minnet byggdes, byggd på övertygelsen om att vi är här för hjälpa varandra och göra gott. Det är så vackert, rörande manande, på en och samma gång. Vi beror av och kan förlita oss på varandra; kanske i synnerhet vi som valt att sätta ner våra bopålar långt ifrån de flesta andra.

Så på eftermiddagen, när det står klart för oss att den mat vi beställt från Citygross i Hässleholm (rekommenderas!) i 25 portioner skulle kunna räcka till nästan lika många till, är det ett självklart beslut att skriva i vår granngrupps-chatt och bjuda in alla som vill slippa laga söndagsmiddag till en After-Confirmations-måltid i vår egen kyrksal. Till denna andra sittning, knappt en halvtimme efter att de sista festgästerna lämnat Minnet för att åka mot Falkenberg, dyker alltså invånarna i tre av Bjärröds hushåll upp för att hjälpa oss att äta upp den franska potatissalladen med mangomarinerad kyckling, fläskfilé, mozzarellaost och en massa andra godsaker samt ett par överblivna kladdkakor till efterrätt. Det blir en fin kväll med granngemenskap, skratt och glädje över att vi har varandra. Som en ljuv avslutning på dagen väljer de två grannbarnen i det vackra gröna huset på höjden att stanna kvar en stund på studsmattan för att umgås med våra båda yngsta - ett hoppets tecken på att även Bjärröds unga fostras in i det tankesätt och den välvilliga grannsämja som vilat över bygden under det senaste seklet och som klätts i ord som Vilgot och hans vänner som konfirmerades i Tureholmskyrkan fått lära sig från Matteus evangelium: "Allt vad ni vill att andra ska göra för er, det ska ni också göra för dem."

Jungfruns flykt från borgen i Ljungarum

För ett tag sedan berättade jag om orostiderna när Skåne blev svenskt och om den händelse som ledde till att vi Sösdalabor fortfarande efter nästan fyrahundra år minns snapphanen Nisse, vars blodiga död fick ge namn åt Rönissasjön (Läs här om du vill!). Dagens lektion i lokalhistoria ska röra sig i samma tid och fortsätta spinna på temat snapphanar, men från ett annat perspektiv. I dag handlar det om Ljungarum, denna speciella och spännande plats med stupande branter ner mot Store Mosse, med tysta och kalla bautastenar som pekar mot skyn som bevis på att förfäder och förmödrar bott här åtminstone sedan järnåldern och med bokskogar bemängda med enorma flyttblock som skänker fantasin och folktron fritt spelrum. I Ljungarum, uppe på högplatån fastän nära kanten till branten ner mot den nutida våtmark som fordom var en stor sjö, låg fram till slutet av 1600-talet en borg. I borgen, som bestod av ett tvåvåningshus med halmtak och diverse uthus för gårdens folk och fä, styrde en jungfru vid namn Else Clausdotter Mund. Redan under Skånska krigets tid, på 1670-talet då vår berättelse utspelar sig, hade borgen legat stadigt på sin höjd så länge att ingen längre kunde dra sig till minnes när den skulle ha kommit till, utan talade om den som urgammal. Else Clausdotter Mund hade således i sin hand ett riktigt gammalt adelssäte med rätt att råda över stora arealer mark och många undersåtar. Både skog, bete, åkermark, fiskedammar och kvarnbäckar hörde till gården, liksom ett antal frälsehemman och gatehus där folket var beroende av sin husbonde där uppe på borgen.

Uppe på kullen, kringgärdad av en trädgård, låg alltså jungfru Elses hem och borg. Här levde hon ett för en kvinna på den tiden ovanligt liv - hon höll nämligen själv i tyglarna, utan att ha gett någon man sin myndighet och sitt självbestämmande till skänks som morgongåva. Dock fanns det bland tjänarna en man som stod henne närmare än de andra. Det blev således till honom hon vände sig för att få stöd och hjälp när Skånska krigets bieffekter i form av plundrande och fridstörande snapphaneband härjade i trakterna och våldgästade och brände hus och gårdar. Elses gård drabbades flera gånger av detta gissel och liksom brukligt var i orostider gjorde hon sig tillsammans med sin trotjänare redo att fly. De hade packat hennes smycken och andra värdesaker i väskor och den natt då snapphanarna lyckades ta sig ända fram till borgen och satte dess halmtak i brand, lämnade de båda, hon och han tillsammans, hemligt och snabbt gården bakom sig och flydde från högslätten och stranden upp mot hennes steniga lövskogar. När de springande nådde krönet på åshöjden föreställer jag mig att de vände sig om och såg tillbaka. Såg sitt gamla liv, sitt hem, sin trygghet och sin försörjning bokstavligt talat gå upp i rök. Det flammande eldskenet från den övertända borgen måste ha lyst som en fyrbåk, synlig på mils avstånd söderut, där Linderödsåsens inbyggare säkert såg det, undrade och förskräcktes.

I den nattmörka skogen stod nu jungfru Else och hennes vän och fruktade för sina liv. De hade kommit levande ut och bort från det brinnande inferno som deras hem förvandlats till, men vem visste om snapphanarna hade sett dem fly och tänkte komma efter dem? De var tvungna att fortsätta djupare in i skogen för att gömma sig i något av dess välkomnande och mörka gömställen. För sådana fanns det gott om. Else kände sin skog och visste vart hon skulle söka sig för att tryggt kunna hämta andan. En kilometer norrut fanns ett högt flyttblock med en meterbred spricka tvärs igenom, som erbjöd ett gott skydd för den som tillfälligtvis behövde gömma sig och kanske också försvara sig. Ditåt skyndade de genom dunklet mellan träden. Den klippa som ännu idag, nästan fyra hundra år senare, lånar jungfruns namn, erbjöd henne och hennes tjänare denna natt överlevnad och beskärm när snapphanarna en stund senare kom jagande efter dem i mörkret. Medan tunga stövlars trampande strök förbi på stigen tätt intill klippan, stod jungfrun och hennes vän andlösa och andtrutna inne i stenens skyddande mörker och tryckte sig tyst mot varandras värme och mot bergväggarnas kyla. Men även om Jungfruhallen erbjöd dem nattly och tillfällig överlevnad, kunde de inte stanna där för gott. Daggfukten droppade längs de skrovliga, flera meter höga, horisontella väggarna och skrevans golv var stenigt och ojämnt, fyllt av vassa bitar av klippan som fallit ner i den urtid då den rämnade. När gryningen kom var de tvungna att vandra vidare för att söka sig en plats där de kunde skapa ett mer permanent boende.

De fann sin trygga plats på en torr kulle en bit neråt i en dal som genomskars av en porlande bäck; ett glatt och porlande litet vattendrag som lekte sig fram mellan stenarna och som plötsligt ökade farten för att i vita kaskader kasta sig utför ett stup så att ett vattenfall föddes, igen och igen - på nytt i varje sekund. 

Jungfrufallet har liksom Jungfruhallen tagit till sitt livsverk att genom sitt namn påminna om att Else även varit här. Någonstans i närheten bosatte hon sig nämligen i en liten jordkula som hon tillsammans med sin betjänt grävde ut, stensatte och försåg med ett skyddande tak. Ytterligare en grottliknande koja byggdes som hem åt honom och en tredje som visthusbod. Strax nedanom denna nya boplats, i backsluttningen, fanns det tre kallkällor, ett måste då bäcken framåt sommaren skulle sina, då som nu. Här levde nu den forna borgfröken och hennes trotjänare sitt ensamma och strävsamma skogsliv. Borgen på kullen hade brunnit ner, så dit kunde de inte återvända. Nu gällde det att de båda höll ihop och hjälptes åt. De känslor och det förtroende som fått henne att ta med sig just honom på sin flykt och som förmått honom att följa henne från den brinnande borgen - var de starka nog för att bära upp de utmaningar som de båda nu stod inför? Det liv som bjöds dem i skogsbygden på Nävlingeåsen under 1600-talets kyliga tidevarv var säkerligen både fattigt och hårt. De blev tvungna att kämpa för sin överlevnad i jakten på förnödenheter. De rikedomar som fanns undangömda längst in i den ena av jordkulorna hade de ingen praktisk nytta av i denna nya vardag. Och ändå så fanns de ju där, guldet och pengarna, de låg där och glänste och växte i mannens medvetande. Rätt använda kunde de ju bli biljetten till en ny tillvaro för honom, funderade han. En bättre sådan, långt ifrån skogar, vattenfall, fattigdom och hårt arbete... Han tjusades av de nyväckta framtidsplanerna och började dagdrömma om vad han som rik och oberoende skulle kunna uträtta om han bara kunde komma över rikedomarna och med hjälp av dem starta om på nytt i någon stad där ingen kände hans namn och ansikte.

De mörka och förrädiska tankar som doldes i tjänarens sinne ökade i omfång i takt med att vädret blev sämre och vintern närmade sig. Inför den prövning som kylan och matbristen utgjorde fann han sig en dag övertygad om att han inte hade något val om han ville ha sitt liv tillbaka. Han dödade helt utan samvete den dam han lovat att hjälpa och beskydda, lämnade henne sedan i skogen, tog hennes tillhörigheter och gav sig av som en tjuv och mördare för att börja sitt nya liv. Så tragiskt slutar sagan om Ljungarums jungfru.

Ljungarum med sin Jungfruhall och sitt Jungfrufall tillhör mina favoritplatser här i trakten. Det vilar något magiskt och mystiskt över bäckravinen och kontrasten mellan bokarnas skira grönska och de stora flyttblock som tunga och kalla vilar utspridda på sluttningar och krön är slående och tilltalande. I synnerhet lockar ett besök i vitsippornas, den nyutslagna lövskogens och framtidslöftenas ljus tid och jag och min ursprungsfamilj har sedan minst 30 år åkt dit varje vår. I mitt tycke börjar man bäst sin vandring i jungfruns spår vid platsen för den gamla borgen, nämligen Ljungstorp (även kallat Jonstorp och Sjöabacken i äldre källor). Därifrån leder en grusväg uppåt längs de vidunderligt sköna åssluttningarna, mellan stenbumlingar och grå bokstammar och bjuder på en slående utsikt söderut, över blånande åsryggar i fjärran. Efter en kilometer delar sig vägen och det mindre hjulspåret åt vänster vindlar sig mot Jungfruhallens tysta majestätiska stenstod. Den modige klättrar upp på klippans topp, medan jag nöjer mig med att ta mig fram genom rämnan mellan de båda stenhalvorna. Det är skuggigt och fuktigt och bergväggarnas verkar pressa sig mot varandra och det är skönt att komma ut i solskenet på andra sidan. 

Från Jungfruhallen leder en gammal stig ner mot bäcken. Vattendraget passeras enkelt på klivstenar och på andra sidan fortsätter leden sin ringlande färd mot vattenfallet. Var platsen med de tre jordhålorna och källorna finns har jag hittills inte lyckats lista ut. När Nils Månsson skrev sin "Norra Mellby Sockenbok" 1956 var både källsprång och rester av de stensatta hyddorna tydligt synliga, men sentida skogsbruk och naturens egen vilja att ta tillbaka det som en gång störts av människohand har förändrat detta och dolt spåren av den tragiska händelsen. 

Om du vill besöka platsen rekommenderar jag att du tar dig första biten med bil eller cykel. Det går att parkera antingen i närheten av borgen eller vid en liten skogsväg mellan Adseke och Bodarp, på väg mot Nävlinge. Från båda platser leder skogsvägar eller stigar fram till målet.

Hitta hit med hjälp denna karta från appen Lokalsinne: Den nordligaste punkten är en liten skogsväg vid vilken du kan parkera om du vill ha så nära som möjligt till fallet. Följ stigen rakt in i skogen från vägen så når du Jungfrufallet (den närmsta punkten) på mindre än tio minuter. En bit nordost om fallet ligger Jungfruhallen. För att komma hit följer du bäcken uppströms, kliver över den där skogen övergår i ett kalhygge och följer sedan stigen i hyggeskanten uppåt tills du ser det stora flyttblocket. Den sydligaste punkten är platsen för borgen och här brukar jag börja vandringen i Jungfruns fotspår och följa den med rött markerade vägen. 

Källor: Norra Mellby Sockenbok av Nils Månsson (1956) samt den skylt som finns uppsatt invid Jungfrufallet. 

Snapphanen Nisse - Sösdalas egen frihetskämpe

Efter flera års uppehåll på skrivarfronten tror jag att det nu är dags igen att försöka åstadkomma någonting som kanske kan bli till gagn - eller åtminstone till glädje - för någon mer än mig själv. Den inspiration som får mig att tvinga min ovana skrivarhjärna att samarbeta med fingrarna kommer sig av att jag i vintras träffade en ung vän, uppvuxen i Sösdala men som vuxen utflyttad till Munkfors i Värmland. Och detta kan Munkforsborna glädja sig åt - Alma har där nä
mligen varit delaktig i ett spännande projekt som syftar till att på spännande och innovativa sätt tillgängliggöra lokalhistoria för alla åldrar. Projektets arbete med att låta ungdomar bekanta sig med traktens berättelser via digitala medier har nyligen tilldelats Värmlands Folkrörelsestipendium - ett mycket gott val av stipendiat, anser jag.

Med denna folkbildande insats i tankarna har jag nu återupptagit min egen lilla mission kring det kulturella och historiska arvet - att sätta på pränt och sprida de gamla sägnerna om min hembygd som jag vuxit upp med och som jag önskar ska leva vidare i kommande generationers medvetande som en del av vår identitet och känsla av tillhörighet. Jag har tidigare återberättat den gamla sägnen om den lame och tjuvarna i Norra Mellby kyrka (om du vill ta del av den finns den här), en spännande historia som farmor berättade för mig under en av barndomens julaftnar, i huset som låg strax nedanför kyrkans kulle. Den berättelse du nu ska få ta del av utspelar sig geografiskt sett en halvmil längre åt sydväst och tidsmässigt sett sisådär trehundrafemtio år från nu. Men i min egen livshistoria kom den mig till del när jag var i tioårsåldern och det var min scoutledare Thomas som förmedlade den. Där och då, i ett vindskydd invid en eld i den höstmörka kvällsskogen, tedde sig det förflutna som oerhört spöklikt och läskigt och framför allt kröp sig en känsla av närhet inpå. Som om platsen där det hände ännu minns, som om stenarna och de halvsekelgamla ekarna som i sin ungdom såg det ännu bär på vittnesbörd om snapphanetidens upproriska kamp för identitet och tillhörighet. 

För så här var det nämligen, att för snart 370 år sedan, vid freden i Roskilde 1658, utgick ett påbud om att Skåne inte längre skulle tillhöra fäderneslandet Danmark, utan i stället lyda under den ständige rivalen Sverige. För skåningarna gällde nu att lära sig ett nytt språk och att anpassa sig till nya lagar. Det var inte så lätt för alla och för de som hade det svårast att på svenskt sätt tigande knyta näven i fickan fanns ibland bara utvägen att slå sig ihop med de gerillaliknande grupper av män som levde som fredlösa ute i skogarna och stöttade de danska militära förbanden, de män som kallades snapphanar. Dessa skogens kämpar var fruktade av svenskarna; de kände trakterna, visste vilka vägar som var säkrast att färdas på och vilka platser man borde undvika och de utnyttjade friskt sina kunskaper i kampen för Danmark. De svenska soldaterna var därför både rädda för snapphanarna och samtidigt mycket sugna på att undanröja det hot de utgjorde när möjlighet gavs. Den person som den här berättelsen kretsar kring var en torpare som hette Nisse. Han bodde i en ett litet hus i skogen – kanske var det rentav på Skoghus? – och han var en danskarnas förkämpe. En sen och mörk höstkväll hade han besökt sina vänner i ett snapphaneläger och när han var på väg hemåt genom den tysta skogen blev han upphunnen av två svenska soldater till häst. När han hörde hovslagens trampande bakom sig på stigen blev han först inte särskilt orolig, fastän han insåg att ryttarna sannolikt inte ville hans bästa. Han visste att träden och stenarna var hans vänner och att de var redo att gömma honom i sina mörka skuggors djup närhelst han valde att kliva av från vägen. Men när soldaternas hästar närmade sig bakifrån upptäckte Nisse till sin fasa att himlen ljusnade – månen var på väg upp över trädtopparna. Snart skulle dess runda, gula ansikte sända sina strålar ner på stigen där han nu skyndade på sina steg för att inte bli sedd. Han hoppades att nå fram till vägskälet innan hästarna var i kapp honom – där kunde han förhoppningsvis smita undan och bli kvitt förföljarna. Men lyckan skulle inte stå Nisse bi den här natten – snart var det tidigare så svarta kvällsmörkret förvandlat till ett fullmånelandskap i silver med skärande skarpa skuggor som avslöjade varje rörelse. I det obarmhärtiga ljuset blev Nisse ett lätt blickfång för de båda svenska soldaterna, som sporrande sina hästar tog upp jakten på honom. Nisse sprang genom skogen. Han rusade som han aldrig gjort förr i livet. Fortfarande hade han ett trumfkort på hand – sin lokalkännedom. Han visste att han befann sig i närheten av den lilla Iglasjön och han visste hur han skulle hitta ner till bryggan, bryggan där det alltid låg en liten roddbåt förtöjd. Nu sprang han för sitt liv och flämtande såg han hur träden glesnade framför honom och hur vattnet speglade månljuset. Till sin lycka såg han också hur höstens kyla drivit dimma upp från den stilla ytan. Han ökade farten. Några steg till, ut på bryggan, ner i ekan och sedan ut på vattnet, in bland dimslöjorna, så skulle han vara i säkerhet. Bakom honom ekade hovslagen från förföljarnas hästar, de dånade i takt med hans eget skrämda hjärta.

När de båda ryttarna nådde fram till strandkanten insåg de genast att de tappat bort sitt villebråd. Vattnet under bryggan hävde sig och månstrålarna bröts av små vågor som krusade vattenytan. Ute på sjön syntes inget mer än den täta dimman, men plasket från årtag hördes tydligt. En av soldaterna höjde då sitt gevär och slängde iväg ett par skott på måfå ut över vattnet.

Nästa morgon insåg Nisses anförvanter att han inte kommit hem. Efter att de besökt hans vänner i snapphanelägret och fått veta att han lämnat dem före midnatt började de leta. Snart hittade de spåren av de tunga hästarnas hovar längs den slingrande skogsstigen och insåg vad som troligen inträffat. De följde spåren mellan träden, ner mot sjön. Framme vid sjön möttes de av en syn som de aldrig skulle glömma – och som människorna i trakten i sina folkminnen aldrig heller ska glömma, inte ens 370 år senare. Ute på den stilla sjön guppade ekan i gryningsljuset. Den var tom. Men vattnet i sjön var alldeles rött, rött av Nisses blod. Efter denna händelse kom sjön inte längre att kallas sitt gamla namn, utan fick ett nytt namn som påminde om det hemska som den blivit vittne till och än i dag heter den Rönissasjön.

Detta var berättelsen så som jag fick den berättad för mig, där invid elden på Skoghus, en sen hajkkväll, som upptakt till den spårning vi strax skulle ge oss ut på. Som förstärkning av känslan att det förflutnas förmåga att tränga sig nära inpå, avslutade Thomas med att förkunna att samma måne som kastade sitt silverskimmer över oss där vid hajkelden också hade lyst på samma sätt den där ödesdigra natten för längesedan, då Nisse mötte sitt öde. Fortfarande kunde - och kan - man, om man vågar sig fram till Rönissasjöns strand just en fullmånenatt få se en liten mörk båt guppa på vattenspegeln, som så klart inte bara skimrar av månsilver, utan också reflekterar det blod som spilldes i kampen mot den svenska övermakten.

Till helgen är det åter dags för scouthajk. Vilken gång i ordningen den tecknar för mig har jag ingen aning om, men jag vet hur en bra spökhistoria ska berättas och vilka knep som behövs för att den med sitt kyliga grepp ska krypa nära, så nära, inpå den som strax ska ut och gå i en nattlig skog. Denna berättandets konst är jag glad och stolt att få bära med mig och föra vidare till kommande generationers scouter. Jag hoppas att de, precis som jag, kommer att minnas berättelsen om snapphanen Nisse även när mer än trettio år har gått sedan jag berättade den för dem och jag blir glad om de håller folkminnet levande, även om Rönissasjön numera har dikats ut och förlorat sin vattenspegel och varken kan spegla månsken eller minnet av upprorets blodsoffer.

(Och till dig som läser - ett tips! Om du någon gång ger dig på att återberätta den här historien i syfte att sända spänningens rysningar genom den som strax vill utmana sina rädslor i en vandring i skogen i gränslandet mellan Häglinge och Mellby socknar, byt då ut månskenet mot just det väder som råder för tillfället. Likheten skapar en suggestiv närhet till det förflutna och berättelsen blir lika bra med en fond av småregn som med dimma och fullmåne. Tro mig, jag har testat den i snart sagt alla väder!)

Hitta hit: Rönissasjön ligger här, några kilometer sydost om Sösdala. Lättast är att parkera vid Skoghus, gå en liten bit tillbaka längs vägen man kom ifrån och sedan svänga vänster. I närheten av den numera utdikade sjön finns ett gravröse med en hällkista från stenåldern (märkt med ett fornlämnings-R på kartan). Passa också gärna på att ta dig upp på Lönnebjär, traktens högsta berg som på 145 meters höjd bjuder på en milsvid utsikt. Dess historia som vulkan syns tydligt i alla kantiga, svarta basaltkupper som finns utströdda på sluttningarna.

Kartan är hämtad från appen Lokalsinne.

Så som vi alltid gjort...

Inför en norrlandsresa är barnen förväntansfulla på ungefär samma sätt som när julen nalkas. Jag frågar vad de ser fram emot mest och svaren blir alltid att de längtar efter att göra sådant som de alltid gör när de är i Orjasjärvi:

- Som att gömma sig i de djupa, platsbyggda köksskåpen. Precis som pappa och hans syskon gjorde när de var små. Där inne i det svala mörkret blir det som en koja där Vilgot och Arvid kan sitta med mössor på och ägna sig åt sina telefoner en stund. Och när man tröttnat på det kan man barrikadera sig i skåpet och ropa retsamma dumheter åt sin lillasyster för att få igång henne. Det funkar varje gång.

- Som att äta parisare och palt. Och (åtminstone låtsas eller övertala sig själv att) ÄLSKA det! Kanske är det bra att dessa rätter bara bjuds i Orjasjärvi. Skimret som vilar över dem blir liksom starkare av att de är en del av något större, ett sammanhang, en tradition. Ungefär som lussekatter till lucia eller knäck till jul. Något som SKA ätas för att det hör till snarare än för att det är det godaste man kan tänka sig.

- Som att ägna sig åt mycket enkla nöjen, till exempel tävlingar om vems legohjul som rullar bäst nerför trappan eller kasta en badboll mellan sig utan att den nuddar golvet och försöka slå rekord.

- Som att bada bastu, kyla av sig med snö för att sedan rusa in i bastun igen och sedan dricka apelsinläsk eller milkshake efteråt. För att man alltid gjort så. För att det sitter i väggarna och i generna och i traditionens makt.

- Som att rusa ut till Stor-stenen och bestiga den, oavsett om den är täckt av meterhög snö eller ligger inbäddad i rallarrosornas mjuka famn. Till Stor-stenen har barnen på gården i många generationer sprungit eller skickats för att göra sig av med sin överskottsenergi genom att klättra, hoppa, leka eller skrika. Stor-stenen ligger där den alltid legat tyst, vänlig och inbjudande, en tålmodig vän som hälsar de återvändande barnen välkomna tillbaka till traditionens trygghet.

I Orjasjärvi gör vi som vi alltid gjort. Det är en del av magin som bidrar till att minnena glimmar och glittrar som tomtebloss i sinnet under alla de månader, veckor och dagar som vi befinner oss hundrasextio mil därifrån och handskas med det vanliga livets alla stressiga skiftningar och tvära kast. Kanske äger traditionernas kraft hemligheten som kan stoppa tiden? Jag tror det, åtminstone lite.  För nog är det så att sekunderna förrinner lite långsammare här i norr än hemma. Och eftersom de flesta ögonblick här är mer eller mindre förutsägbara så har de en tydlig koppling till både historien och framtiden. Genom upprepandets starka besvärjelse behålls kontakten med det förgångna stadig och stark samtidigt som löftet om framtida dagar lika fina som den här lyser som en fyrbåk i mörkret. Så här har vi alltid njutit av livet. Så här ska vi alltid fortsätta att njuta, om än i små klunkar och med långa mellanrum, som bidrar till smaken med längtans utsökta krydda. Vissheten om återkomsten gör hemvägen mindre melankolisk - när Luleå passerats börjar denna vistelse sjunka in i historien, vid Örnsköldsvik sammanfattas dagarna och fram träder skimret så sakteliga och någonstans i höjd med Gävle kan man ju redan börja längta lite smått efter nästa resa...

I köldens rike

Efter nitton timmar och hundrasextio mil tar färden slut mitt i natten. I öronen finns motorljudets stillsamma brummande kvar trots att bilen tystnat och kroppens celler har ännu inte registrerat skiftet mellan rörelse och slutstation. Yrvakna och lite frusna snubblar barnen och jag ur bilen på fötter som halkar på knarrsnön och lungorna krymper i mötet med tornedalsnattens vinterluft. Minus tjugotvå meddelar termometern utan åthävor; för oss en omställning på närmare 30 grader från vår resas början hemma i södern.

Vårt mål är Orjasjärvi, den lilla byn i Tornedalen som hyst min mans och våra barns gener i generationer och där föräldrahemmet nu väntar på oss och svågern Ola. Välkomnande, gyllene ljus strömmar ut från verandan och när vi tumlar in i hallen möts vi av återseendets glädje, för alla utom Edith, som är här för första gången. Jag vet inte om det är pojkarna (och då menar jag alla pojkarna, även de som fyllt 50) eller huset som utstrålar mest förnöjsamhet över att äntligen ses igen.

Jag inbillar mig att en gård som fram till för tio-femton år sedan beboddes av ett par som älskade och värnade den så mycket att de valde att flytta med sina barn över hundra mil för att ta över den när deras äldre anförvanters hälsa sviktade, känner sig ganska ensam och övergiven när dess tid som permanentbostad till sist tar slut och den lämnas tom. Jag tänker att huset, när dess lampor släckts och värmen strypts till sparlåga, liksom går i dvala och försjunker i en djup sömn som förhoppningsvis fylls av drömmar om livet sådant det var innan byns alla hus gått samma öde till mötes - avfolkningsbygdens negativa spiral. Så sover huset under de långa veckor och månader som går mellan besöken av de numera vuxna och utflugna barn vilkas barndomsminnen utspelas med gården som en ständig fond i bakgrunden - Orjasjärvi, mormors och morfars gård, senare morsans och farsans - platsen dit man alltid återvänder, konstanten i en föränderlig värld.

Under sportlovsveckan vaknar två av husen i byn till liv för en kort tid. Både Oskars och Esters lilla ljusgråa hus och den faluröda gård lite längre ner mot sjön som Bosses morföräldrar Hjalmar och Nanna byggde värms upp och ljusen från fönstren syns från vägen medan röken från bastun stiger mot skyn, så att var och en som färdas mellan Armasjärvi och Turovaara kan se att nu har livet återvänt till Orjasjärvi. Husen fylls återigen av människor som älskar dem och husen svarar på det sätt som de kan och som ligger i deras natur och uppdrag - genom att skydda. Och skydd behöver vi ömtåliga människor, i synnerhet i en värld som Tomas Tranströmer i en av världens kanske vackraste haiku-dikter beskrivit på följande vis:

Kraftledningarna
Spända i köldens rike
Norr om all musik

Här i köldens rike är vi beroende av de faluröda väggarna, av bastun, av pelletspannan och av husets välvilja. Vi litar på att det vill fortsätta skydda ättlingarna till de bofasta och i gengäld fyller vi det med igenkännandets glädje. Vi återkallar minnena av de som gått före och gör dem odödliga genom otaliga anekdoter och berättelser, somliga välkända och mången gång återberättade, andra plötsligt uppdykande och framkallade av händelser i nuet. Små och stora traditioner vidmakthålls och förstärks i betydelse och omfång. Allt från lekar till maträtter till uttryck och talesätt - här ska det förflutna leva vidare. Dagarna i Orjasjärvi blir som en liten reva i verklighetens vardag, en port till det förflutna varigenom osynliga trådar till rötterna utvecklas och identiteten och samhörigheten stärks. De fyra syskonen Magnusson träffas, umgås och speglar sig i varandra. Mina och Bosses barn som åkte hit som skåningar kommer hem som de sextondelssamer de genom sin farmors släktskap faktiskt är, med utökad kunskap om både tornedalsfinska och renskötsel och med en ökad vana att handskas med norrländska företeelser som snöskotrar, kyla och bastueld. Själv hänger jag mest med och betraktar och det är minsann inte det sämsta det heller.