Morning has broken, like the first morning

Från vårt än så länge rullgardinsfria fönster väcker mig gryningsljusets första disiga strimma som stilla och försynt, men samtidigt oförhandlingsbart, smyger sig över granskogens rand på andra sidan dammen. På fönsterglaset börjar frostrosorna skimra och glittret förebådar en kylig och solkysst lördag. Än så länge ligger huset och dess omgivning försänkta i tystnad och vila; det enda som hörs är de regelbundna andetagen från mina fem älskades sovande väsen. Jag ligger stilla och njuter av att vara ensam vaken, av att se konturerna av sovrummets vallmoväggar ta form och lösgöra sig ur nattens gråsudd och av att ha en hel lördag framför mig.

Snart, alltför snart och ändå alldeles tydligt på tiden, kommer allt levande att sträcka på sig, öppna ögonen och väckas till medvetande av det där brinnande, strålande 1 391 016 kilometer stora gasklotet som är vår sol och våra livsbetingelsers förutsättning. Småttingar kommer att vakna och komma tassande, kor kommer att råma efter mat, en traktor och dess förare kommer att efterkomma deras begäran. När jag hör de första små fotstegen närma sig vår sovrumsdörr välkomnar jag dem. Jag har fått min ensamma morgonstund, fått smaka på morgonen och hälsat den. Dags att möta dagens innehåll.

Vår lördagsförmiddag ska vi fylla med att tömma, hur paradoxalt det än kan låta. I vår flyttkarusell har vi nu kommit så långt att ett av de båda "överblivna" före detta sovrummen på bottenplan har tömts på innehåll och börjat inredas till pysselrum. Det andra väntar fortfarande på att tömmas på bl a garderober och som varje steg i vårt projekt så kräver detta att vi först bereder plats någon annanstans; jo, för denna förvandling av huset är ett pussel där ingen bit kan passas in utan att de kringliggande först hamnat på plats. Dagens första pusselbit måste alltså bli en (första) färd till soptippen. Sedan kan vi flytta garderober, så att vi kan flytta ett skrivbord, så att vi kan sätta upp en ny tevespelsteve, så att vi kan slänga den gamla och flytta en piedestal till dess plats. Och när vi har kommit så långt kan vi flytta alla bokhyllor och deras innehåll tillbaka till det hemmabibliotek där de en gång bodde, för att sedan låta chiffonjén inta bokhyllornas plats. Och sedan måste vi få en soffa eller ett par fåtöljer på plats i biblioteket...

Om allt fungerar friktionsfritt kan vi kanske, kanske avsluta sportlovet med att slå oss ner vid en tänd brasa i biblioteket i morgon kväll. I så fall blir det första gången på nästan fem år; för så länge sedan är det som vi växte ur vårt sovrum här nere och fick ta till biblioteket som sängkammare i väntan på att pusslet som började med ett takbyte 2010 skulle bli klart.

Nu är det (nästan i alla fall) klart; nu lägger vi de sista bitarna och jag är så tacksam. Varje gång jag går uppför trappan gläds jag åt våra nya rum och jag kan inte riktigt se mig mätt på dem, eller på den utsikt de bjuder, på östsidan i morgonljuset och västerut när himlen flammar i solnedgångens fyrverkeri.

På väg in till småkillarnas rum gör jag mig alltså ett extra ärende in i norra gavelrummet, vår sängkammare och kameran fylls av ytterligare några meningslösa bilder av mitt drömrum i morgonljus. För er som vill se mer av fler rum så kommer detta så småningom; vi ska bara få de sista listerna på plats först, och sedan gardiner och tavlor. Lägga pussel var det, ja!

Inget hemma hos-reportage precis, men en liten tjuvkik

Efter drygt en vecka i våra nya rum börjar såväl sömnvanor som den grundläggande inredningen komma på plats och vi njuter mer och mer av de möjligheter som vår nygamla ovanvåning bjuder på. Något "hemma hos-reportage" som vissa kollegor önskade är jag inte i närheten av att kunna bjuda på, men en liten titt kan du få om du vill, även om mycket småpill som t ex tavlor etc. återstår att fixa.

Det här rummet är min stolthet, glädje och tillflykt. Friden jag känner här inne bland tapeternas jugenddoftande vallmoblom är nästan densamma som i sovrummet i takkupan hemma hos mormor och morfar - och det rummet med sina blåblommmiga väggar och sin milsvida utsikt över berg och dal är liksom sinnebilden av själsro för mig. Att själv ha lyckats skapa något liknande och att ha möjligheten att dra sig tillbaka dit ibland är ren och skär lycka.

Och lampan som hänger i taket kommer från mormors och morfars hus i Ölsremma och dess ljus strålar mot mig som en gnistrande hälsning från min barndom och får mig att känna mig så gammal och så ung på samma gång, och vemodet och sorgen över det förgångna krokar arm med lyckan för nuet.

Hörnet där den lilla byrån (som så klart ska få en ny krok) snart ska få sällskap av en krukväxt och en tavla, kanske ett av våra vackra bröllopsfoton.

 I dag är vi hemma och tar hand om en febrig lillasyster, Arvid och jag, men när hon sover så kan vi ägna oss åt att bygga tågbana och städer av klossar i hans och Vilgots nya rum, där den tilltagna golvytan inbjuder till alla typer av lek.

 Fönsterhörnet där alla barnböckerna snart ska hitta ett hem i den bokhylla som ligger och väntar på oss på ett lager i Älmhult, bara vi får tummen ur och kommer oss iväg att köpa in den... och allt det där andra som behövs nu när vi fått tre nya rum, en hall och ett badrum att fylla.

 I den lilla alkoven i motsatta hörnet har skolbänken från mitt barndomshem, den gamla skolan i Maglö, fått sin plats. När jag och Ida var små hade vi en dubbel skolbänk som vi brukade sitta i och rita och skriva böcker och vi älskade att ha papper och pennor nära till hands under locket. Mina grabbar har hittat en helt annan funktion hos bänken - här brukar den förvandlas till bil, båt, buss - och stundom till fängelse! Och jag tänker att alla sätt är bra, utom de dåliga och när det gäller lek så är det väl egentligen bara våldsamma lekar och alltför idogt knappande på surfplattor som hör till de dåliga. Till lek duger i alla fall vår nya ovanvåning mer än väl, om vi ska döma efter tiden som våra barn tillbringar här. Stora salen där nere har legat tystare och mer öde den senaste veckan än på mycket länge, medan rummen här uppe har utforskats och begåvats med fantasifulla namn, såsom Alvaria, Vilgotland, Korridorien och Hörnia. Och så, inte att förglömma, Öst-Berlin. Om någon undrar vilket rum det är som heter så, kan jag ge en ledtråd: Vilket rum tror ni har hägnats in med en mental mur som effektivt hindrar alltför kvicktänkta och olydiga individer att ta sig in för att ställa till oreda?

Rätt svar!

Dan före dan...

Stora fönstret i vårt blivande sovrum.

Märklig rubrik mitt i januari, kan man tycka, men för mig är det julafton i morgon. Eller snarare en dag jag längtat efter mycket längre och med mycket större förväntan än jag sett fram emot någon vuxen julafton. I morgon är det dags för Den Stora Flytten Upp. Vi, familjen Lindberg-Magnusson, inviger nu vår ovanvåning och missionshuset Minnet växer i funktion och kommer nu bättre att matcha behoven hos en familj med fyra barn.

I vårt stora, knasiga och underbara hus finns gott om yta, men ont om rum. Därför har vi alla sex familjemedlemmar trängts i två sovrum, varav det ena egentligen inte är ett sovrum, utan ett genomgångsrum med en braskamin i ena hörnet. Ett perfekt vardagsrum eller bibliotek, alltså. Den funktionen är just vad vi inredde det till när vi flyttade hit för snart tio år sedan, på den tiden då vi bara var två. Då hade vi gott om plats; då satt vi i biblioteket på kvällarna och läste eller slösurfade medan vi sträckte ut fötterna i riktning mot elden och njöt av det hemtrevliga knastret, det varma, lågande ljuset och doften av brinnande trä. Detta har jag saknat och längtat efter!

Likaså har jag då och då suckat över tröttheten som följer av att sova i samma rum som flera av barnen och med de andra vägg i vägg med enbart en dörr som inte går att stänga ordentligt som ljudbarriär. Praktiskt när de är små att kunna vakna när det behövs, men desto mer onödigt när de växer ifrån det behovet, medan ens egna öron inte hänger med i den utvecklingen, utan fortfarande inbillar sig att de måste väcka hjärnan för varje ljud från rummet intill... Men nu är det snart ett minne blott! I vårt nya sovrum, som du får en tjuvtitt på här ovan, kommer visserligen Ediths lilla säng att finnas och själv lär hon väl nattetid fortsätta finnas i vår säng, i vilken hon hävdar sig ha en plats mellan oss båda, men hon kommer också att ha ett eget "rum" på mycket behändigt avstånd från oss, närmare bestämt i ett hörn av hallen ovanför trappan. Där har hon redan nu fått en större säng, som vi hoppas kunna locka henne så småningom.

Ett hörn av Ediths lilla rum.

Alvar har redan flyttat in i sitt nya Harry Potter-rum, även om en del inredning återstår, och han hävdar med bestämdhet att hans rum är det enda snygga rummet i hela huset. Fattas bara annat, tänker jag, när han själv fått välja tapeter och lyckats så bra att det nästan känns som att kliva in i ett rum i en gammal engelsk herrgård när man tar steget över tröskeln! Vilgot och Arvid kommer att dela på husets största sovrum som förutom flera oväntade vinklar och vrår även ståtar med en golvyta stor som ett dansbana (vilket den säkert kommer att användas som också) och en inbyggd koja. Jag tror att vi alla kommer att bli nöjda och det är med glädje, förväntan och stolthet jag nu gör mig i ordning inför vår sista natt i gamla sovrummet. Vi klarade det och nu är det dags att skörda frukten av två och ett halvt års arbete! I morgon... Det känns så bra!

En julsaga

Juldagen 2016. Ännu en jul läggs till handlingarna och jag vill önska er en fortsatt god julhelg genom att låta er följa med mig bakåt i tiden, först ungefär trettio år, till min barndom då varje jul firades i farmors och farfars stora, vackra hus bredvid prästgården i Norra Mellby. Det huset var som gjort för julfirande; där fanns flera olika finrum, ett för middag, ett för soffhäng och ett otal mindre rum där vi barn kunde ägna oss åt diverse lekar och påhitt utan att störa eller störas av de vuxna. Då och då sprang vi in i rummet där brasan i öppna spisen och julgranen tävlade om vem som kunde utstråla mest julstämning, för att ta lite nötter eller knäck och såklart för att kolla om alla de stora var på plats i soffor och fåtöljer eller om någon såg ut att förbereda en tomte-entré av något slag. Vid ett sådant besök kunde man också med fördel passa på att krypa upp en stund i farmors famn och bli föremål för hennes odelade uppmärksamhet en stund. Jag minns så väl ett sådant tillfälle. Jag var nog runt sju år och vi satt i ett hörn intill fönstret mot den gamla landsvägen som leder fram till kyrkan ett par hundra meter bort. Efter att ha hjälpt mig att knäcka en paranöt med den julröda skruvknäpparen av trä (som numera bor i min kökslåda), började farmor berätta. Det här är historien jag fick höra, kanske inte ordagrant, men till innehåll och sammanhang ganska orörd, tror jag:

Norra Mellby kyrka i vinterskrud. Vill du föreställa dig den som den såg ut på

den tiden då det begav sig, så tänk bort tornet, som byggdes 1917.

Fotot är hämtat från boken Sösdala - vår hembygd

I kvällningen en julafton för länge, länge sedan, på den tiden då människorna fortfarande vågade se Guds finger i skapelsen och tro på möjligheten till underverk, kom en storvuxen torpare gående på vägen som ledde fram till Norra Mellby kyrka. Han var trött, för vägen han vandrat var lång och bördan han bar på ryggen var tung. Dessutom kan det hända att hans steg saktades också av en annan anledning då han närmade sig kyrkan; för likaväl som han och hans samtida var övertygade om Guds existens och ständiga närvaro, så visste de att hens motpol Djävulen tog en minst lika aktiv del i deras liv och kyrkogården som han nu närmade sig var en plats där den onde gärna uppehöll sig. Till råga på allt var själva julekvällen egentligen en tidpunkt då var och en borde hålla sig inne bakom stängda dörrar, full av svart magi, gengångare och annat fanstyg som den var. Det var ju den natten varje år som de döda återvände till jorden för att se om sina gamla hemtrakter och slutligen samlas till mässa i kyrkan någon timme före de levande julotta. Det är inte att undra på att han darrade i knäna av mer än bara utmattning när han öppnade den gnisslande grinden och äntrade den branta stigen uppför backen mot vapenhuset.

En annan som var rädd var mannen som torparen bar på ryggen. Den stackaren hade blivit lam i benen därmed förlorat sin plats i tillvaron. I ett jordbrukssamhälle var ett par fungerande ben en förutsättning och den som saknade detta var dömd till ett liv vid sidan av. Den lame hade alltså all anledning att vara rädd, både för framtiden och för det som väntade runt hörnet. Efter att ha prövat alla kända huskurer utan framgång fanns det nämligen en tämligen riskabel sista utväg att pröva - att nattetid bäras runt en kyrka sju varv motsols och sju varv medsols. På så vis skulle man kanske kunna råda bot även på en allvarlig åkomma som förlamning och vågade man sig ut på själva julafton så kan man ju gissa att modet att trotsa trollkraften skulle förstärka den helande magins återgäldande.

Där befann de sig alltså nu, den starke torparen och hans lame vän, ensamma bland gastarna och gravarna i julmörkret. De började sin vandring runt kyrkan. Varv för varv, först sju aviga och så sju räta. När de fjorton vändorna fullbordats återstod endast slutmomentet; att gå in i kyrkan och fram till altaret för att där förhoppningsvis ta emot Guds mirakel, det under som skulle fördubbla antalet fotspår på hemvägen och ge en förlorad man livet åter. På kyrktrappen stannade torparen för att öppna den tunga porten, men innan han hunnit mer än att lägga handen på den stora nyckeln, vreds den om liksom av sig själv och dörren öppnades in mot det mörka kyrkorummet. Torparen stelnade till och hans vän drog efter andan. Den som öppnat kunde väl inte vara någon annan än den onde själv...?

Nu var det så, att vid den här tiden härjade ett par tjuvar i bygden. De var listiga och förslagna och ingen gick säker för dem, varken adel, präster, borgare eller bönder. Det märkliga var att trots att de var så fruktade och eftersökta, så hade ingen lyckats lista ut var de båda ogärningsmännen höll till mellan stöldräderna. Svaret på gåtan var emellertid att deras tjuvanäste var inrymt i Norra Mellby kyrka, närmare bestämt i vindsutrymmena ovanför kyrkvalven. Den julafton då vår saga tilldrar sig, hade den ene av de båda tjuvarna smugit sig iväg ner till prästgården för att stjäla en bock till julmiddag och hans kumpan väntade nu på honom i vapenhuset med handen på dörrklinkan, redo att snabbt och smidigt släppa in honom och hans fångst.

Där på trappan stod nu alltså torparen med sin lame vän på ryggen. Tvekande, spända och fyllda av fasa stod de stilla framför den svarta dörrspringan och lyssnade in i mörkret. Då hörde de plötsligt en röst som väste därinne: "Är han fet?!" Detta blev droppen som fick torparens rädslobägare att rinna över, för nu stod det ju helt klart att det var djävulen själv som fanns därinne, otåligt väntande på ännu en människovarelse att sätta tänderna i. Fullkomligt panikslagen kastade han ifrån sig sin börda in på vapenhusets golv och ropade: "Antingen han är mager eller fet, så här har du honom livs levande!" Därpå gjorde han helt om och flydde för sitt liv.

Han sprang som han aldrig förr sprungit, nerför kyrkbacken, ut på landsvägen och vidare hemåt i ett desperat försök att lägga så långt avstånd som möjligt mellan sig och det fasansfulla i kyrkan. Paniken ringde i hans öron och pulsen dunkade i takt med hans hastande steg, men var det bara sina egna ljud han hörde? Gång på gång vände han sig om och kastade ett öga över axeln. Det lät ju precis som om någon kom jagande efter honom... Efter att ha sprungit ytterligare en bit var han helt säker - djävulen förföljde honom! Han hörde springande steg bakom sig - och de kom allt närmare. Han sprang så att lungorna höll på att sprängas, men tvingades till sist att inse att han inte hade något att vinna på att fortsätta. Han var redan uttröttad efter den långa vandringen med vännen på ryggen och den onde verkade vara fast besluten att slå två flugor i en smäll och ta både den lame och torparen den här natten. Vår torpare fattade ett beslut, stannade och vände sig om för att slåss.

Han stod flåsande där på vägen, beredd på strid. En springande gestalt närmade sig i skumrasket och torparen höjde sina knutna nävar. Men när den andre kommit tillräckligt nära för att de skulle kunna se varandras ansikten, sänkte torparen sakta sina händer och stirrade i tyst förvåning på den som närmade sig. Det var ingen annan än hans en gång lame vän, som nu stod framför honom. Om det var de fjorton varven runt kyrkan som botat honom eller skräcken då han trodde sig stå, eller snarare ligga, inför djävulen själv, det var de inte säkra på, men  hur som helst kunde de nu vandra hemåt i varandras sällskap, samtidigt som de båda tjuvarna i Norra Mellby kyrka avnjöt sin julbock, mager eller fet, under taket på den trygga gamla helgedomen uppe på kullen.

Så slutade farmor sägnen och jag rusade iväg tillbaka till syskonen och kusinerna, helt omedveten om att ännu en pusselbit hade lagts till det bygge som blev mitt än så länge livslånga intresse för både hembygdshistoria och den gren av litteraturen som kallas sagor och sägner. Så här vid jul känns det bra att dela med sig och föra vidare en del av det kulturarv som jag fick som sjuåring en julafton i en farmoders knä i ett gammalt hus i en ännu äldre kyrkby. Det får bli min julklapp till dig, om du vill ta emot den. God jul!

Bondespelet

Söndagsmorgon på Minnet. På bordet i vardagsrummet viks en spelplan ut, pengar fördelas och kort läggs i prydliga högar. Sedan börjar det roliga - att välja torp och utsäde och placera ut spelpjäser på ägorna som sedan ska skötas hela året igenom. Det klassiska Bondespelet, med minst 50 år på nacken, lever och frodas fortfarande!

På vår spelplan från 1985 finns sex små torp, fyra välmående gårdar, två ståtliga herrgårdar och i mitten det eftertraktade rosa slottet - utan åkrar, utan traktor och utan allt annat som vittnar om att människan måste slita för brödfödan. Här finns i stället välansade gröna gräsytor, symmetriska grusgångar och i blickfånget en sprudlande fontän - sinnebilden av vila och ro för en stressad knegare. För en miljon (!) riksdaler kan det bli ditt - men vägen dit är lång; du måste jobba dig hela vägen från ett litet torp vid skogsranden och dina tillgångar är det som jorden har att ge på den plats i världen, nej, jag menar spelplanen, som du kan kalla din.

När vi var små spelade vi ofta Bondespelet, mina syskon, kusiner och jag. Därför blir jag så glad när en söndag börjar med att Alvar hojtar: "Vem vill vara med och spela Bondespelet?" att jag inte kan säga nej, även om det innebär att hela förmiddagens schema av disk, tvätt, utfodring, tandborstning, matförberedelser och listmålning blir förskjutet. Jag förtränger de tankarna genom att övertyga mig om att jag gör mina barn en pedagogisk och social tjänst när vi spelar - och vips, så är vi igång! Första varvet innebär att vi alla sliter på våra små torp - små inkomster, små utgifter, men ett lika strävsamt liv som de i spelvärlden har som tillhör samhällets övre ekonomiska skikt. Som vuxen ser jag helt andra kvalitéer och filosofiska ingångar i spelplanslandskapet än när jag var barn. I en tid då valfrihet är ett större problem än risken att tvingas förbli vid sin läst, ligger det något högst befriande i en spelidé som inte bygger på strategi och egna val för att avancera och vinna, utan där livets med- och motgångar sprids i slumpvisa skurar och blint drabbar både fattig och rik.

Inte går det att undkomma en stark blåst (märk väl, inga stormar som besjälas med norska namn här inte, utan en högst prosaisk beskrivning av verkligheten - här blåser starka vindar), inte heller skyddar pengar dig mot en elak influensa; det är bara att lägga sig och gilla läget. Att sälja höns är för en bonde i dåtidens Sverige lika självklart som att det stormar och blåser ibland och illustrerar landsbygdens förändring - från mångfald till ...enfald? För vilket annat ord går att hitta som beskriver det faktum att det är större sannolikhet att en slumpvis vald svensk har ett dussin höns att sälja än att en grisbonde har detsamma? I Sverige 2016 har en grisbonde enbart grisar, medan en hönsbonde inte har någon gris att slakta till jul och inte heller någon ko att mjölka. Att företag nischar sig är inget som är förbehållet städerna...

Men då som nu behöver varje trakt, oavsett demografi, någon som tar ansvaret för att svinga kommunstyrelsens ordförandeklubba och i Bondespelet sker det valet lika till synes slumpvis och ibland oväntat som i verkliga livet. Fast för ett arvode om fem tusen kronor om året så är nog risken för maktmissbruk minimal; här krävs det någon som verkligen är hängiven sin uppgift och som sätter sin heder och ära före ekonomisk vinning. Å andra sidan är det inte något särskilt betungande uppdrag; det går faktiskt att slappa året runt på den fronten och ändå bara håva in pengarna vid årsskiftet! Försäkringar är också enklare än i verkligheten. Visserligen måste man både välja försäkringsbelopp och betala för det, men det finns bara ett försäkringsbolag och ordet självrisk finns inte i ordlistan, lika lite som försäkringsbedrägerier eller risken att bli utan ersättning för de skador man lider.

Själva spelplanen i vår 80-talstappning är en orgie i färgglädje och detaljrikedom. På spelplanen bor tidsmarkörer från flera decennier; här trängs höhässjor med traktorer och vissa bönder föredrar att plantera lökar för hand och slår sin skörd med lie (gröna vågen-folk måhända?), medan andra är glada och tacksamma över modern teknik och sköter sitt skogsbruk med motorsåg och tillhörande utrustning. Längs sjöar och åar syns också semesterfirare som njuter av livet på landet och av allemansrättens möjligheter. Eller är det måhända de lyckliga, rofyllda bönderna som har så gott om tid att de unnar sig ett par timmar på den solvarma klipphällen, en stunds fiske eller en kanottur?

Under förmiddagen lever vi oss genom fyra år, följer årstidsväxlingarna indelade i kvartal där början av året präglas av händelser som den olyckliga dag då min hund kommit lös och bitit ihjäl Alvars får. Han låter sig dock inte nedslås av förlusten utan tar glatt emot den tusenlapp jag erbjuder i ersättning. Vidare säljer vi höns under våren, vissa avverkar skog och så stormar det, precis som i verkligheten.

Under våren och försommaren växer säden för skördens tid och ung och gammal gläds därvid... Åtminstone gläds de som får höga siffror på den gröna tärningen - den som visar hur många utsädeslappar man får lägga på sina åkrar. Fast sedan får vi stark frost två gånger samma vår och både havren och potatisen fryser bort. Det blir ett avbräck ekonomiskt, verkligen... Och inget arv finns i sikte som kan rädda ekonomin, tyvärr. I en äldre upplaga av spelet som jag brukade spela som barn fanns det en rik faster som dog och testamenterade en förmögenhet till en om man hade tur. Fick man ett sådant arv som torpare så innebar det ett försprång som blev nästintill omöjligt för motspelarna att ta igen. Kanske var det därför de skippade det kortet till 1985 års version. Synd, tycker jag. Inte för att jag önskar livet ur min faster - tvärtom, hon är en fantastisk kvinna som förtjänar att leva i många år till - men möjligheten att bli rik mitt bland alla utbrott av mul- och klövsjukor, stenmurar som måste lagas, grisfoderinköp och andra mer eller mindre oförutsedda utgifter, är onekligen ganska lockande...

Så går hela veckan, alla dagar och år. Vi kör våran traktor och vi plöjer och sår. Sommaren kommer och skörden bärgas, med lie eller skördetröska; var och en blir salig på sin fason. Frågan är bara hur länge man vågar vänta innan man skördar. Avvägningen är hårfin mellan att få ut mesta möjliga och att passera gränsen och stå där och inse att det är för sent, att allt arbete är förgäves.

Årets sista månader handlar mest om skogsarbete. Vi avverkar och tjänar pengar. Någon stjäl någon annans julgranar och den bestulne blir förbannad. Precis som man hade blivit på riktigt. Och så jagar vi älg, för det gör ju alla på landet. I en av skogarna skymtar till och med en björn mellan gran och fur, men jag tror inte att den är lovlig att skjuta. I alla fall finns det inget händelsekort som berättar om någon skjuten björn och inte heller hamnar någon i fängelse eller måste böta för att ha fällt en varg som rev hens får. Vid närmare eftertanke tror jag att jag måste tillverka några egna händelsekort som ger lite extra krydda åt bondelivet. Det var en gång ett arv, en björn, en varg och ett rättssystem... Och ett EU-bidrag, så klart! Fast nej, vitsen med det hela var ju verklighetsflykt och då är det ju så bra som det är, det kära gamla Bondespelet!

När december gått till ända sammanfattar vi året som gått och förbereder oss för det nya. Utsäde ska köpas, djurbesättningar uppdateras och försäkringar betalas. Och kanske, kanske finns det någon strävsam och tursam bonde som har tjänat ihop tillräckligt mycket pengar för att byta upp sig och köpa en större gård, eller åtminstone en skog... För i Bondespelet finns det hyfsat snabba pengar att göra inom lantbrukssektorn. Livet på landet äger alltså, såväl i fantasin en söndagsförmiddag som i verkligheten samma dag. Fast på olika sätt!

Helg hos oss

Fredag kväll på Minnet, Bjärröd. Efter det sedvanliga eftermiddagsloppet där allas kamp mot alla inbegriper matlagningens kamp mot tröttheten, den barnsliga talträngdhetens kamp mot föräldrarnas huvuddunkande längtan efter tystnad, retlighetens och retsamhetens gemensamma strid mot syskonens eftermiddagströtta snarstuckenhet och sömnens tyngd mot springet i benen, lägrar sig efter maten slutligen kanske inte precis ett lugn, men åtminstone en stabilitet och ett litet andrum inför nästa utmaning - nattningen av barnen. Minstingen är antingen först eller sist ut, beroende på dagens sovmönster. Ikväll är hon till föräldrarnas tacksamhet trött och dessutom hyfsat samarbetsvillig efter att ha mutats med en tur i den älskade "nagnen". Vår lilla har alltid varit svår att få att sova och nuförtiden finns det egentligen bara tre sätt - åktur i vagnen, åktur i bilen eller gå och lägga sig med mamma i sängen. Det sistnämnda kräver dock både mörker och tystnad, något som är ganska svårt att uppbringa i ett sovrum som dels saknar dörr mot matrummet och dels fungerar som genomgångsrum till storebrorsornas rum. En kväll som den här har således en promenad med vagnen varit det självklara valet - i alla fall fram till för en månad sedan, då vår fyrbenta vandringskompis lämnade oss och tog med sig självklarheten och glädjen i aftonpromenader. Efter det har kvällspromenaderna mist en stor del av sin lockelse och glans.

I kväll framstår dock en tripp med vagnen som det bästa alternativet - att ligga bredvid en tvååring som inte vill somna och samtidigt kämpa mot sin egen överväldigande trötthet kan bara sluta på ett sätt, nämligen med en snarkande mamma i sängen och en springande Edith i resten av huset.

Fredagskvällen bjuder på ett härligt vinterväder - månsken och stjärnglans över snövita nejder och i luften har miljoner iskristaller förenats till en böljande dimma som suddar ut både ljud och synintryck. Trots att vindarna för länge sedan gått och lagt sig, rör sig diset i en svävande vinterdans, förvånande hastig och virvlande i luftströmmarna.

Landsvägen jag trampar stryker förbi Humlalyckans stenmurar och gårdens gräsmattor och fruktträdgård badar i månens silverljus. På den lilla grusvägen uppför backen upp mot Axbergs gård har jag att välja mellan att halka fram i de tillfrusna hjulspåren eller att kliva i snön mellan dem. I sommarens gympaskor. Lika illa vilket som alltså, och som jag ömsom stretar framåt, ömsom glider bakåt med barnvagnen som en rollator framför mig, känner jag starkt hur mitt påbrå av tidigare generationer av självuppoffrande kvinnor gjort sitt bästa för att slå sina klor även i mig. För självklart är alla fyra barnen sedan länge utrustade med vinterkängor i rätt storlekar, tjocka jackor, termobyxor, nya vantar och mössor, medan jag själv fortfarande sticker fötterna i gymnastikskorna varje dag, oavsett vart jag ska och vilket underlag mina fötter ska möta. De jackor jag har att välja mellan är min sommarjacka och en faslig skidoverallsöverdel om vilken det bästa man kan säga är att den räckte till för att innesluta hela min kropp när jag var höggravid med mina januaribarn Arvid för fyra år sedan och Edith två år senare. Så lätt det är att tänka att mina egna behov, dem kan jag fixa med sedan, jag får tid, när allt annat är färdigt. Problemet är bara att det där "sedan" aldrig kommer; det finns alltid andra, viktigare saker att ta tag i, andra behov att prioritera...

Men vad gör väl lite snö i skorna när kvällen är så gudomligt skön, när stillheten ringer i öronen och landsbygdens skönhet kröns av frostglitter som ler i månsilvret? När det är fredag kväll och en hel helg ligger framför, när en kär gammal vän är på kvällsvisit och tre uppsättningar gälla pojkröster uppsluppet pratar i mun på varandra så att det hörs ända ut på vägen, samtidigt som den lilla flickan stillnar i vagnen, blir tung och varm under filten när sömnen och vilan tar över hennes kropp och själ, då önskar jag inget mer. Med vagnen framför mig och skorna fulla av snö återvänder jag hem till Minnet. Hem till ljuset, värmen, sällskapet, chipsen, vinglaset och helgen.

Ett halvt dygn senare ser helgens ansikte ut så här. Nattens dimma har stillnat till frostglitter på buskar och träd. Solen är på väg upp över grantopparna på andra sidan dammen och fåren i hagen intill är vakna och ute. Lördagsmorgonen bär en helt annan känsla än fredagskvällen, men lika angenäm. I dag väntar tapetsering, iordningställande av ett hörn för målning av lister och kanske lite ompyntande av matrummet inför advent. Och just det, ja - jag ska ju köpa ett par kängor också. Och en vinterjacka. Om jag hinner...

Sommar-nostalgi i orangeri

Jag gjorde ett försök att kategorisera mina bilder i datorn i helgen. Det var inte lätt - hur bygger man sitt system bäst och mest effektivt, liksom? Och hur avgör man vilka foton som hör hemma i vilken kategori? En del av dem kan ju med lätthet platsa i fyra-fem olika grupper medan andra inte hör ihop med någon annan. Ytterligare en försvårande omständighet var att så många av mina bilder fångade min uppmärksamhet på helt andra sätt än de organisatoriska. Det är lätt att bli sentimental av att sitta och titta på gamla bilder. De här bilderna är några av de som jag dröjde lite extra vid. De är tagna i somras vid Hovdala, strax söder om Hässleholm och föreställer parkens pärla, det lilla orangeriet från 1790-talet.

Inuti det lilla huset finns det här vackra rummet, som på senare år återfått sin uppgift som härbärge åt slottets växter. De ojämna, vitrappade väggarna, den enkla takpanelen och det lite råa golvteglet andas stramhet och spartansk återhållsamhet och bildar en perfekt fond åt växternas frodiga och slingrande grönska och 1700-talsmöblernas sirliga formspråk.

Det är inte svårt att förstå att många väljer att gifta sig i det här underbara rummet. Även vi hade nog övervägt det om det inte varit för att hyran låg på ungefär lika mycket som vår sammanlagda bröllopsbudget.

Hovdala med sina båda borggårdar, sitt stolta vakttorn och sin omväxlande park är väl värt ett besök. Ett tips är att åka dit en kväll; då är det stor chans att man har hela området för sig själv. Jag och barnen var där en kväll i somras, alldeles ensamma. Det var en sällsam upplevelse att se barnen springa runt överallt och hur som helst, leka tagen, rulla nerför backarna, hojta och skrika hur mycket som helst utan risk att störa någon. För den vuxne kvällsbesökaren bjuds en stunds stilla ro (nåja, en väldigt liten stund om man är där i sällskap av fyra minimänniskor med obegränsade energimängder, men ändå...) och en trolsk stämning där historiens vingslag ekar mellan gråstenslängorna och skuggorna av tidigare generationers herrskap och tjänstefolk smyger i skumrasket för den som vill tro att tiden endast är en begränsande dimension för oss som är fast i den, på den här sidan gränsen mellan livet och det som vi levande kallar döden.