Så som vi alltid gjort...

Inför en norrlandsresa är barnen förväntansfulla på ungefär samma sätt som när julen nalkas. Jag frågar vad de ser fram emot mest och svaren blir alltid att de längtar efter att göra sådant som de alltid gör när de är i Orjasjärvi:

- Som att gömma sig i de djupa, platsbyggda köksskåpen. Precis som pappa och hans syskon gjorde när de var små. Där inne i det svala mörkret blir det som en koja där Vilgot och Arvid kan sitta med mössor på och ägna sig åt sina telefoner en stund. Och när man tröttnat på det kan man barrikadera sig i skåpet och ropa retsamma dumheter åt sin lillasyster för att få igång henne. Det funkar varje gång.

- Som att äta parisare och palt. Och (åtminstone låtsas eller övertala sig själv att) ÄLSKA det! Kanske är det bra att dessa rätter bara bjuds i Orjasjärvi. Skimret som vilar över dem blir liksom starkare av att de är en del av något större, ett sammanhang, en tradition. Ungefär som lussekatter till lucia eller knäck till jul. Något som SKA ätas för att det hör till snarare än för att det är det godaste man kan tänka sig.

- Som att ägna sig åt mycket enkla nöjen, till exempel tävlingar om vems legohjul som rullar bäst nerför trappan eller kasta en badboll mellan sig utan att den nuddar golvet och försöka slå rekord.

- Som att bada bastu, kyla av sig med snö för att sedan rusa in i bastun igen och sedan dricka apelsinläsk eller milkshake efteråt. För att man alltid gjort så. För att det sitter i väggarna och i generna och i traditionens makt.

- Som att rusa ut till Stor-stenen och bestiga den, oavsett om den är täckt av meterhög snö eller ligger inbäddad i rallarrosornas mjuka famn. Till Stor-stenen har barnen på gården i många generationer sprungit eller skickats för att göra sig av med sin överskottsenergi genom att klättra, hoppa, leka eller skrika. Stor-stenen ligger där den alltid legat tyst, vänlig och inbjudande, en tålmodig vän som hälsar de återvändande barnen välkomna tillbaka till traditionens trygghet.

I Orjasjärvi gör vi som vi alltid gjort. Det är en del av magin som bidrar till att minnena glimmar och glittrar som tomtebloss i sinnet under alla de månader, veckor och dagar som vi befinner oss hundrasextio mil därifrån och handskas med det vanliga livets alla stressiga skiftningar och tvära kast. Kanske äger traditionernas kraft hemligheten som kan stoppa tiden? Jag tror det, åtminstone lite.  För nog är det så att sekunderna förrinner lite långsammare här i norr än hemma. Och eftersom de flesta ögonblick här är mer eller mindre förutsägbara så har de en tydlig koppling till både historien och framtiden. Genom upprepandets starka besvärjelse behålls kontakten med det förgångna stadig och stark samtidigt som löftet om framtida dagar lika fina som den här lyser som en fyrbåk i mörkret. Så här har vi alltid njutit av livet. Så här ska vi alltid fortsätta att njuta, om än i små klunkar och med långa mellanrum, som bidrar till smaken med längtans utsökta krydda. Vissheten om återkomsten gör hemvägen mindre melankolisk - när Luleå passerats börjar denna vistelse sjunka in i historien, vid Örnsköldsvik sammanfattas dagarna och fram träder skimret så sakteliga och någonstans i höjd med Gävle kan man ju redan börja längta lite smått efter nästa resa...

I köldens rike

Efter nitton timmar och hundrasextio mil tar färden slut mitt i natten. I öronen finns motorljudets stillsamma brummande kvar trots att bilen tystnat och kroppens celler har ännu inte registrerat skiftet mellan rörelse och slutstation. Yrvakna och lite frusna snubblar barnen och jag ur bilen på fötter som halkar på knarrsnön och lungorna krymper i mötet med tornedalsnattens vinterluft. Minus tjugotvå meddelar termometern utan åthävor; för oss en omställning på närmare 30 grader från vår resas början hemma i södern.

Vårt mål är Orjasjärvi, den lilla byn i Tornedalen som hyst min mans och våra barns gener i generationer och där föräldrahemmet nu väntar på oss och svågern Ola. Välkomnande, gyllene ljus strömmar ut från verandan och när vi tumlar in i hallen möts vi av återseendets glädje, för alla utom Edith, som är här för första gången. Jag vet inte om det är pojkarna (och då menar jag alla pojkarna, även de som fyllt 50) eller huset som utstrålar mest förnöjsamhet över att äntligen ses igen.

Jag inbillar mig att en gård som fram till för tio-femton år sedan beboddes av ett par som älskade och värnade den så mycket att de valde att flytta med sina barn över hundra mil för att ta över den när deras äldre anförvanters hälsa sviktade, känner sig ganska ensam och övergiven när dess tid som permanentbostad till sist tar slut och den lämnas tom. Jag tänker att huset, när dess lampor släckts och värmen strypts till sparlåga, liksom går i dvala och försjunker i en djup sömn som förhoppningsvis fylls av drömmar om livet sådant det var innan byns alla hus gått samma öde till mötes - avfolkningsbygdens negativa spiral. Så sover huset under de långa veckor och månader som går mellan besöken av de numera vuxna och utflugna barn vilkas barndomsminnen utspelas med gården som en ständig fond i bakgrunden - Orjasjärvi, mormors och morfars gård, senare morsans och farsans - platsen dit man alltid återvänder, konstanten i en föränderlig värld.

Under sportlovsveckan vaknar två av husen i byn till liv för en kort tid. Både Oskars och Esters lilla ljusgråa hus och den faluröda gård lite längre ner mot sjön som Bosses morföräldrar Hjalmar och Nanna byggde värms upp och ljusen från fönstren syns från vägen medan röken från bastun stiger mot skyn, så att var och en som färdas mellan Armasjärvi och Turovaara kan se att nu har livet återvänt till Orjasjärvi. Husen fylls återigen av människor som älskar dem och husen svarar på det sätt som de kan och som ligger i deras natur och uppdrag - genom att skydda. Och skydd behöver vi ömtåliga människor, i synnerhet i en värld som Tomas Tranströmer i en av världens kanske vackraste haiku-dikter beskrivit på följande vis:

Kraftledningarna
Spända i köldens rike
Norr om all musik

Här i köldens rike är vi beroende av de faluröda väggarna, av bastun, av pelletspannan och av husets välvilja. Vi litar på att det vill fortsätta skydda ättlingarna till de bofasta och i gengäld fyller vi det med igenkännandets glädje. Vi återkallar minnena av de som gått före och gör dem odödliga genom otaliga anekdoter och berättelser, somliga välkända och mången gång återberättade, andra plötsligt uppdykande och framkallade av händelser i nuet. Små och stora traditioner vidmakthålls och förstärks i betydelse och omfång. Allt från lekar till maträtter till uttryck och talesätt - här ska det förflutna leva vidare. Dagarna i Orjasjärvi blir som en liten reva i verklighetens vardag, en port till det förflutna varigenom osynliga trådar till rötterna utvecklas och identiteten och samhörigheten stärks. De fyra syskonen Magnusson träffas, umgås och speglar sig i varandra. Mina och Bosses barn som åkte hit som skåningar kommer hem som de sextondelssamer de genom sin farmors släktskap faktiskt är, med utökad kunskap om både tornedalsfinska och renskötsel och med en ökad vana att handskas med norrländska företeelser som snöskotrar, kyla och bastueld. Själv hänger jag mest med och betraktar och det är minsann inte det sämsta det heller.

Beredskap

I kvällningen styr jag och hunden Alice som så ofta stegen åt nordväst, upp längs Nävlingeåsens här rätt flacka sluttning. I denna underliga vår vars världsomspännande krigföring mot en osynlig fiende bereder oss så många möjligheter till reflektion och rannsakelser av det levnadssätt som var vår vardag fram till i vintras, möter även mina tankar Corona-viruset och dess inverkan på oss som lever i pestens tid. Under de senaste månaderna har vi tvingats in i vanor och ställts inför händelser som vi aldrig hade förställt oss att möta.

Jag föreställer mig att det här med att leva i skuggan av en pandemi är lite grann som att befinna sig i krig. När jag vandrar den gamla vångavägen fram mellan mossprydda stenmurar tänker jag på de Bjärrödsbor som trampade samma grus för 80 år sedan och bedårades av samma utsikt över den grönskande Linderödsåsen på andra sidan Vramsån i sydöst, medan vetskapen om världskrigets strid och larm tyngde deras axlar. Hur förhöll de sig till den nyväckta faran, hotet mot livet, friheten och framtiden?

Nu som då tar fienden människogestalt - då som värd för och bärare av ideologier så starka och övertygande att båda sidor var beredda att strida och döda för dem, nu som värd för och spridare av det virus som spelar rysk roulett med de som drabbas, så att ingen vet vem det dödande skottet kommer att träffa nästa gång. Nu som då går svenskarna i en nervös väntan på nyheter - goda eller dåliga - förmedlade via Per Albin Hanssons återhållsamma stämma buren på en raspig radiovåg eller av Anders Tegnells minst lika stillsamt, men träget, manande budskap på de återkommande presskonferenserna på tv.

Nu som då är oron mångfasetterad. Den får hjärtat att darra av rädsla över att någon som vi själva håller kär ska skadas eller dö. Den hänger som ett mörkt moln över framtidstron när vi ser sådant vi kämpat för i årtionden gå förlorat. Den suckar över de ekonomiska riskerna för individ och samhälle. Den skakar oss medvetna om hur föränderlig och obeständig världen är som vi känt den och hur allt det vi är vana vid och ser som självklart kan försvinna eller förändras som genom ett trollslag. Hur ser världen ut efter ett krig? Vad kan vi förvänta oss av världen efter en pandemi? Frågorna skockar sig som åskmoln i en lågtrycksfront medan kornblixtarna varslar om dödens makt och människans hjälplöshet.

Där jag går och blickar mot Linderödsåsen i den blåskimrande skymningen ser jag på håll lamporna tändas på gårdar och i hus längs grusvägen som slingrar sig upp genom skogarna mot Äsphult på åsens krön. Blinkande ljus mellan gran och bok vittnar om mänskligt liv som pågår, där som här. Vetskapen om att andra människor fortfarande existerar och strävar på, tänder sina ljus som de alltid gjort, där borta och längre bort och ännu längre iväg, så långt iväg att jag inte kan se dem, ger någon sorts känsla av hopp och gemenskap, trots att fienden i vår tids krig infiltrerar våra medmänniskor och gör dem till en del av själva hotet. Jag tänker att de som gick före mig under försommaren 1940 nog också spanade upp mot höjdens sträckning efter tecken på att livet pågick som vanligt däröver; i den vissheten kunde man då som nu vila från oron en stund - just nu är allt som det ska. Skillnaden var att de som gick före in i mörkläggningens tid inte fick den ljusets bekräftelse som når mig i kvällningen. De tvingades avskärma sig och dölja sig för fienden, tvingades hålla tand för tunga om de egna politiska åsikterna och ideologiska ställningstaganden för att inte riskera att hamna på fel sida om det värsta skulle hända.

I vår tids krig står vi alla sida vid sida. Människorna här, folket en halvmil bort där lamporna lyser mellan träden när natten faller, alla som bor i andra delar av Sverige som vi inte får besöka, människorna söderut i Europa, folket på alla andra kontinenter - vi står inför en gemensam fiende. Jag hoppas att vi som utkämpar den här striden, som i framtidens historieböcker kommer att definiera 2020-talets början, kan hitta kraft i att vi har ett helt annat läge än våra förfäder som tvingades stå ut i 1940-talets skälvande inledning. Vår styrka är de band som håller oss samman trots fysisk distansering. De ljus som lyser i mörkret mellan åsarna bär den gemenskap vi delar och det ansvar som vi förhoppningsvis kan axla var och en och tillsammans. Genom att tränga tillbaka den egoism som vill förmå oss att leva som vanligt, som lockar oss att tro att det här inte berör och inte ska  få påverka oss själva och våra önskemål, kan vi bidra. Vi behöver inte ta värvning och riskera livet i strid, vi behöver inte ransonera mat och bränsle och vi behöver inte mörklägga våra hus, gräva skyddsrum och huka oss inför hotet om flyganfall, men vi kan avhålla oss från att trängas med andra, låta bli att resa i onödan, vi kan tvätta våra händer och hålla oss hemma och avskärmade även om vi bara är lite förkylda. Genom de tråkiga, till synes fånigt enkla, men ack så tråkiga, begränsningarna av den personliga friheten kan vi förhoppningsvis vinna vår tids strid utan större förluster än nödvändigt.

När rundan lett fötterna nästan tillbaka till utgångspunkten har solen försvunnit ner i någon av Store Mosses gölar och mörkret tätnar över Bjärröd. Från hemmahuset strålar nu ljuset från alla fönster och tanken slår mig att kanske är mitt ljus någon annans hopp på avstånd. Kanske är det just något sådant vi själva kan göra för att hjälpa varandra att stå ut. Kanske ligger utmaningen i att orka vara en låga som böjer sig men inte slocknar av stormens rytande, som orkar brinna med glädje och hopp trots brist på syre, som stadigt står kvar vittnande om att livet fortsätter och som ett tyst budskap om att även detta krig har ett slut, allt för medmänniskornas förtröstans skull.

Den fjärde bröllopsdagen

I dag har alla flaggor i Sverige vajat för oss och vår kärlek. Vår bröllopsdags soundtrack berättar om ett fjällhögt nordligt land med väna ängder som badar i solsken några tiotal dagar om året och vars själ  kröns med blågula monument av tyg och en historia och tillika själ vars väsen är betydligt mindre storvulet än dess patriotiska nationalsång. I ett land som inte haft skäl att varken hävda, kämpa för eller fira sin självständighet blir en röd nationaldag mer av en ledig dag till var mans eller kvinnas lyst än till ett gemensamt bevis på folksjälens och nationalismens sammanlänkande av alla som känner sig som svenskar.

Denna härligt lediga dag i den vackraste av tider, när betygen är satta och doften av syren och liljekonvalj dröjer sig kvar i skuggiga dälder samtidigt som sommaren gjort sitt intåg med pioner och lavendel i rabatterna och smörblommor, tjärblomster och lupiner i dikesrenarna, den är en gåva till alla; en gåva med försmak av sommaren. En sådan där härligt frestande present med samma funktion som en aperitif - en retning som ger mersmak och skapar längtan och förväntan. Den sjätte juni är en skimrande skatt, inslagen i glänsande papper och krusiga snören.

För mig, som alltid ser det vackraste i begynnelsen av allt är en sådan dag det självklara valet för en vigsel. I dag är det tre år sedan jag och Bosse lovade varandra fortsatt trohet och kärlek på gräsmattan som sveper mellan Ringsjöns blåa vågor och Bosjöklosters lysande gytter av vita trappstensgavlar.

I dag tillbringade vi åter eftermiddagen på denna bedårande plats. Ett slott bebott av en greve som välkomnar besökare med skyltar som förkunnar "Gå gärna på gräset!" och med lekplatser med lekredskap som är desamma som när jag var liten och som säkerligen inte följer någon modern säkerhetsstandard, men som är så mycket roligare och mer spännande än på alla andra lekplatser - jag kan inte tänka mig ett bättre utflyktsmål för en barnfamilj.

För tre år sedan var dagen lika härligt sommarvarm som idag och ackompanjerad av små friska vindilar som lovade att ingen skulle uppleva värmen som tryckande eller kvav. Sjön låg blank och en aning disig när vi blev fotograferade nere vid bryggorna där båtarna guppar, de båtar som gratis lånas ut till slottets besökare.

I dag gick vågorna högre på östra Ringsjön och de vita gässen var många och långa. De båda stora barnen ville ut och ro och hade flytvästar med sig. Tillsammans med Bosse lånade de åror, fick nycklar till båten i entrén och gav sig med friskt mod ner till en liten eka och ut på sjön medan jag och de båda små roade oss bland karuseller, gungställningar, hängmattor, höns och kaniner på lekplatsen längst ner i hörnet av slottsparken. Efter bara en liten stund återvände grabbarna lite slokörade från vassen, dit vågorna spolat dem mot deras vilja. Ringsjön var inte att leka med i dag och Vilgot var fortfarande ikväll övertygad om att det var ett stormande hav han guppat på i sin lilla oskyddade eka. 

För tre år sedan satt fyra barn på trappstenen till greve Bondes vitrappade boning och fotograferades av vår fantastiska bröllopsfotograf Emelie Borggren.

I dag letade samma barn upp samma trappa och poserade. Det är på barnen man ser att tiden går...

För tre år sedan åt vi bröllopstårta som min syster Maja bakat och jag lovar att den var lika god som den var vacker - en upplevelse för alla sinnen!

I förmiddags slängde jag ihop en jordgubbstårta - inte i närheten av Majas varken smakmässigt eller estetiskt, men den dög för vår picknick i kastanjernas skugga i eftermiddag. De två barn som inte äter grädde fick som vanligt en tråkig kladdkaka dekorerad med godis istället. Var och en blir salig på sin fason!

Den där fikastunden under vår bröllopspicknick minns jag med sådan värme och glädje! Så kravlöst och opretentiöst, men så fantastiskt innerligt och gemytligt. Jag minns morfar, strålande glad och fullt medveten, jag minns barnen som var glada över att allvarets stund var över och att de nu kunde springa över gräset med kusinerna och gå från famn till famn hos de alla de vuxna. 

Vår fikastund i dag var mer vardaglig, men inte mindre njutbar. Skratt och spring i benen, läsk och flädersaft, utforskande av klätterställningar och av den egna kroppskontrollen (och modet!) avlöste ätandet och drickandet och vinden svalkade våra nackar och rufsade vårt hår. 

För tre år sedan åkte vi hem till Minnet och fortsatte festen med presenter, tal och så småningom smörgåstårta.

I dag köpte vi glass i Höör och väl hemma vankades det lax, medelhavsmuffins och till oss vuxna ett glas Prosecco som vi fick i bröllopspresent av vår snälla granne häromdagen. Vilgot dukade bordet med fina glas på fot och blandade till en bål med den syrligt läskande citronlemonad som jag fick av min fantastiska klass som var här på  besök i går. 

För tre år sedan var dagen efter en vanlig arbetsdag, en tisdag, tror jag. Den dagen blev full av gratulationer från alla som inte haft en aning om vårt lite hemliga och småskaliga bröllop. I år är nationaldagen en klämdag och morgondagen lika ledig, fri och skimrande av möjligheter som i dag. Så länge kvällen är ljus och varm finns alltså inga skäl i världen att tvinga någon i säng, så efter maten gick vi alla till stranden och barnen invigde badsäsongen och det med besked.

När mörkret faller denna nationaldag, börjar också nattregnets första droppar falla. Det dyrbara vatten från ovan som förra sommaren nekades jorden, har hittills i år välsignat vår del av världen med grönska och fräschör och vad kan vara mer symboliskt och lyckobringande en nationaldag och bröllopsdag som denna än en perfekt variation av sol och regn - dessa basala nödvändigheter som tecknar våra livsvillkor och ger oss vår kraft, vår glädje och vårt fortsatta liv. I morgon börjar ett nytt år. För oss på Minnet och för Sverige, i solsken och regn, i fest och vardag, i lust och i nöd.

En julsaga i repris

Annandagen 2018. Ännu en jul läggs till handlingarna och jag vill önska dig en fortsatt god julhelg genom att reprisera ett av mina mest lästa blogginlägg från 2016 - en julsaga från forno. Oavsett om du läste det då eller inte så får du gärna följa med mig bakåt i tiden, först ungefär trettio år, till min barndom då varje jul firades i farmors och farfars stora, vackra hus bredvid prästgården i Norra Mellby. Det huset var som gjort för julfirande; där fanns flera olika finrum, ett för middag, ett för soffhäng och ett otal mindre rum där vi barn kunde ägna oss åt diverse lekar och påhitt utan att störa eller störas av de vuxna. Då och då sprang vi in i rummet där brasan i öppna spisen och julgranen tävlade om vem som kunde utstråla mest julstämning, för att ta lite nötter eller knäck och såklart för att kolla om alla de stora var på plats i soffor och fåtöljer eller om någon såg ut att förbereda en tomte-entré av något slag. Vid ett sådant besök kunde man också med fördel passa på att krypa upp en stund i farmors famn och bli föremål för hennes odelade uppmärksamhet en stund. Jag minns så väl ett sådant tillfälle. Jag var nog runt sju år och vi satt i ett hörn intill fönstret mot den gamla landsvägen som leder fram till kyrkan ett par hundra meter bort. Efter att ha hjälpt mig att knäcka en krakmandel med den julröda skruvknäpparen av trä (som numera bor i min kökslåda), började farmor berätta. Det här är historien jag fick höra, kanske inte ordagrant, men till innehåll och sammanhang ganska orörd, tror jag:

Norra Mellby kyrka i vinterskrud. Vill du föreställa dig den som den såg ut på

den tiden då det begav sig, så tänk bort tornet, som byggdes 1917.

Fotot är hämtat från boken Sösdala - vår hembygd

I kvällningen en julafton för länge, länge sedan, på den tiden då människorna fortfarande vågade se Guds finger i skapelsen och tro på möjligheten till underverk, kom en storvuxen torpare gående på vägen som ledde fram till Norra Mellby kyrka. Han var trött, för vägen han vandrat var lång och bördan han bar på ryggen var tung. Dessutom kan det hända att hans steg saktades också av en annan anledning då han närmade sig kyrkan; för likaväl som han och hans samtida var övertygade om Guds existens och ständiga närvaro, så visste de att hens motpol Djävulen tog en minst lika aktiv del i deras liv och kyrkogården som han nu närmade sig var en plats där den onde gärna uppehöll sig. Till råga på allt var själva julekvällen egentligen en tidpunkt då var och en borde hålla sig inne bakom stängda dörrar, full av svart magi, gengångare och annat fanstyg som den var. Det var ju den natten varje år som de döda återvände till jorden för att se om sina gamla hemtrakter och slutligen samlas till mässa i kyrkan någon timme före de levande julotta. Det är inte att undra på att han darrade i knäna av mer än bara utmattning när han öppnade den gnisslande grinden och äntrade den branta stigen uppför backen mot vapenhuset.

En annan som var rädd var mannen som torparen bar på ryggen. Den stackaren hade blivit lam i benen därmed förlorat sin plats i tillvaron. I ett jordbrukssamhälle var ett par fungerande ben en förutsättning och den som saknade detta var dömd till ett liv vid sidan av. Den lame hade alltså all anledning att vara rädd, både för framtiden och för det som väntade runt hörnet. Efter att ha prövat alla kända huskurer utan framgång fanns det nämligen en tämligen riskabel sista utväg att pröva - att nattetid bäras runt en kyrka sju varv motsols och sju varv medsols. På så vis skulle man kanske kunna råda bot även på en allvarlig åkomma som förlamning och vågade man sig ut på själva julafton så kan man ju gissa att modet att trotsa trollkraften skulle förstärka den helande magins återgäldande.

Där befann de sig alltså nu, den starke torparen och hans lame vän, ensamma bland gastarna och gravarna i julmörkret. De började sin vandring runt kyrkan. Varv för varv, först sju aviga och så sju räta. När de fjorton vändorna fullbordats återstod endast slutmomentet; att gå in i kyrkan och fram till altaret för att där förhoppningsvis ta emot Guds mirakel, det under som skulle fördubbla antalet fotspår på hemvägen och ge en förlorad man livet åter. På kyrktrappen stannade torparen för att öppna den tunga porten, men innan han hunnit mer än att lägga handen på den stora nyckeln, vreds den om liksom av sig själv och dörren öppnades in mot det mörka kyrkorummet. Torparen stelnade till och hans vän drog efter andan. Den som öppnat kunde väl inte vara någon annan än den onde själv...?

Nu var det så, att vid den här tiden härjade ett par tjuvar i bygden. De var listiga och förslagna och ingen gick säker för dem, varken adel, präster, borgare eller bönder. Det märkliga var att trots att de var så fruktade och eftersökta, så hade ingen lyckats lista ut var de båda ogärningsmännen höll till mellan stöldräderna. Svaret på gåtan var emellertid att deras tjuvanäste var inrymt i Norra Mellby kyrka, närmare bestämt i vindsutrymmena ovanför kyrkvalven. Den julafton då vår saga tilldrar sig, hade den ene av de båda tjuvarna smugit sig iväg ner till prästgården för att stjäla en bock till julmiddag och hans kumpan väntade nu på honom i vapenhuset med handen på dörrklinkan, redo att snabbt och smidigt släppa in honom och hans fångst.

Där på trappan stod nu alltså torparen med sin lame vän på ryggen. Tvekande, spända och fyllda av fasa stod de stilla framför den svarta dörrspringan och lyssnade in i mörkret. Då hörde de plötsligt en röst som väste därinne: "Är han fet?!" Detta blev droppen som fick torparens rädslobägare att rinna över, för nu stod det ju helt klart att det var djävulen själv som fanns därinne, otåligt väntande på ännu en människovarelse att sätta tänderna i. Fullkomligt panikslagen kastade han ifrån sig sin börda in på vapenhusets golv och ropade: "Antingen han är mager eller fet, så här har du honom livs levande!" Därpå gjorde han helt om och flydde för sitt liv.

Han sprang som han aldrig förr sprungit, nerför kyrkbacken, ut på landsvägen och vidare hemåt i ett desperat försök att lägga så långt avstånd som möjligt mellan sig och det fasansfulla i kyrkan. Paniken ringde i hans öron och pulsen dunkade i takt med hans hastande steg, men var det bara sina egna ljud han hörde? Gång på gång vände han sig om och kastade ett öga över axeln. Det lät ju precis som om någon kom jagande efter honom... Efter att ha sprungit ytterligare en bit var han helt säker - djävulen förföljde honom! Han hörde springande steg bakom sig - och de kom allt närmare. Han sprang så att lungorna höll på att sprängas, men tvingades till sist att inse att han inte hade något att vinna på att fortsätta. Han var redan uttröttad efter den långa vandringen med vännen på ryggen och den onde verkade vara fast besluten att slå två flugor i en smäll och ta både den lame och torparen den här natten. Vår torpare fattade ett beslut, stannade och vände sig om för att slåss.

Han stod flåsande där på vägen, beredd på strid. En springande gestalt närmade sig i skumrasket och torparen höjde sina knutna nävar. Men när den andre kommit tillräckligt nära för att de skulle kunna se varandras ansikten, sänkte torparen sakta sina händer och stirrade i tyst förvåning på den som närmade sig. Det var ingen annan än hans en gång lame vän, som nu stod framför honom. Om det var de fjorton varven runt kyrkan som botat honom eller skräcken då han trodde sig stå, eller snarare ligga, inför djävulen själv, det var de inte säkra på, men  hur som helst kunde de nu vandra hemåt i varandras sällskap, samtidigt som de båda tjuvarna i Norra Mellby kyrka avnjöt sin julbock, mager eller fet, under taket på den trygga gamla helgedomen uppe på kullen.

Så slutade farmor sägnen och jag rusade iväg tillbaka till syskonen och kusinerna, helt omedveten om att ännu en pusselbit hade lagts till det bygge som blev mitt än så länge livslånga intresse för både hembygdshistoria och den gren av litteraturen som kallas sagor och sägner. Så här vid jul känns det bra att dela med sig och föra vidare en del av det kulturarv som jag fick som sjuåring en julafton i en farmoders knä i ett gammalt hus i en ännu äldre kyrkby. Det får bli min julklapp till dig, om du vill ta emot den. God jul!

Julgranshunden

"Och så denna gränslösa kärlek till djur. Det var nästan grymt att han aldrig fått någon hund. Han hade börjat tjata om en så fort han blev stor nog att kunna säga ´vov-vov´."

Orden är så klart världens bästa Astrids och den djurälskande, hundlängtande pojken är Pelle på Saltkråkan, men beskrivningen skulle lika gärna kunna vara ett porträtt av Edith. Ända sedan vår pudel Bella dog för drygt två år sedan har Edith saknat, längtat, funderat och planerat. Hon har frågat efter Bella, var hon är nu, om hon kan komma flygande tillbaka eller trilla ner från himlen (och tänk om det då skulle råka bli just här, i vår trädgård!), men så småningom har hon accepterat dödens odiskutabla slutgiltighet och istället börjat söka andra vägar mot målet - en ny hund att älska.

Varje gång hon har sett en hund, från bilfönstret, på TV, på bild eller i någon av de hundgrupper som jag har följt på Facebook i hopp om att kanske kunna hitta en hund som passar oss, så har Edith yttrat samma ord: "Åh! En SÅN hund skulle jag vilja ha!" Aldrig har hon varit så nöjd som när hon fått gå ut med någon av bekantskapskretsens hundar i koppel eller fått ge mormors gamla hunddamer mat. Hon drömmer om hundar på nätterna och gissningsvis tre fjärdedelar av godnattsagorna hon väljer handlar om hundar.

Även pojkarna har längtat efter en ny familjemedlem - och det har också vi vuxna till viss del gjort, medvetenheten om det extra ansvaret och arbetet till trots. Men som den vuxen i familjen som varit den som främst ansvarat för både morgonrutinerna med att få fyra barn färdiga och utrustade för dagens schema och likaledes lämna dem till respektive vistelseort innan jag själv kört till jobbet och sedan skyndat mig på eftermiddagen för att göra omvänd resa, har jag tyckt att det varit ganska skönt att inte ha en hund också att fixa för och ha dåligt samvete för när tiden rinner iväg och den ensamma dagtiden blir alltför lång för en ensam liten hund som längtar och väntar.

Men saker förändras och när Bosse i höstas började jobba betydligt närmare hemifrån och jag själv påbörjade mina studier mot målet att bli specialpedagog, öppnade sig helt andra möjligheter för oss som potentiell hundägarfamilj. Sedan juli har vi  letat efter den perfekta hunden. Internetsidorna som förmedlar omplaceringar har dammsugits i jakten på en vuxen hund (efter tio år med människovalpar i huset vill vi helst inte börja om med att gå ner oss i bebisträsket igen, hur mysigt det än kan vara med en valp), så liten att barnen kan hålla den i koppel men inte för liten och klen, helst en tik, en som älskar barn och inte kräver mängder av aktivering och motion varje dag och som kan vara ensam hemma några timmar utan problem och som trivs ihop med andra hundar och djur. Och som dessutom är relativt allergivänlig eftersom både Bosse och Alvar lätt blir snörvliga och kliiga i ögonen av diverse pälsdjur. Ja, ni ser, den kravlistan är inte lätt att svara upp mot. Vi har haft kontakt med några hundägare som velat omplacera sina hundar, men det har alltid funnits någon hake. Fram till nu.

Vi hittade Alice i en facebookgrupp med hundannonser. En liten fulsöt shih tzu-flicka på snart två år som livet inte farit särskilt snällt fram med, men som trots sina upplevelser benhårt behållit tron på människan och glädjen i att leva. Alice uppfyllde vartenda krav på vår långa lista så vitt vi kunde bedöma på 60 mils avstånd - hon fanns nämligen i Stockholm och dit fick Bosse och Alvar åka för att nosa och gosa på henne för att testa om hon stod pall även för allergitestet. Det var en nervös dag i lördags, när de utan övriga barns vetskap anträdde resan norrut i svinottan för att kanske hämta hem vår viktigaste och mest omvälvande julklapp. Jag hade då sedan en vecka haft kontakt med hemmet hon bodde i och fått flera bilder skickade till mig, bilder som jag sparat i min telefon och som Edith råkat se, dock utan att ana att det var en eventuell blivande familjemedlem hon betraktade. På en av bilderna syntes Alice under en julgran, och Ediths ofta ganska stränga lilla ansikte mjuknade och huvudet lades på sned när hon yttrade orden: "Åååh! Den hunden kan vi väl ha?"

Och det kunde vi. Alice stod pall även för det sista provet och några timmar innan lördagen gick över i söndag backade Bosse in bilen på uppfarten och tre barn flockades i hallen eftersom de visste att en okänd överraskning hemförd från Stockholm var i antågande. Steg knastrade på grusgången, dörren öppnades - och in kom Alvar med en liten gråvit lurv i koppel. "Det är julgranshunden!" ropade Edith hänfört och Alice stormade in i vårt hus och i vårt liv.

Efter fem dagar håller vi ännu på att lära känna varandra. Både människor och hund övar på att förstå vad den andra parten (eller arten) menar och behöver. Vi leker, gosar och går promenader. I dag, precis när jullovet gjorde sitt intåg i Minnet, försökte vi oss på att ta ett julkort på de bästa gåvor vi har fått hit till Minnet. Det är inte helt lätt att fånga fyra barn och en hund på samma bild utan att någon ser konstig ut, men otroligt nog så blev ett av de ungefär tjugo korten så pass bra att samtliga avbildade människor godkände det för publicering - och den avspeglar den glädje och tacksamhet vi känner över att återigen vara en hundägarfamilj.

Så, god jul önskar familjen Lindberg-Magnusson och julgranshunden!

"Det här är livet..." Minnen från den varmaste sommaren i kvinnominne

Tillbakalutad i en fåtölj med fötterna utsträckta så att de vilar i behaglig närhet av kaminens flammor trotsar jag kvällens ogenomträngliga novembermörker genom att gå igenom bilderna från i somras. Sommaren 2018 - denna långa, varma räcka av dagar då solen ständigt var vår gäst och regnet först lyste och senare oroade oss med sin frånvaro, sommaren då vi njöt av sol, värme och vatten som aldrig förr, månaderna då AC i bilen borde räknats till de mänskliga rättigheterna och då brandmän och frivilliga gjorde hjälteinsatser i de eldhärjade mellansvenska skogarna. En för oss vuxna lite oroande sommar, då kortsiktiga svårigheter som vattenbrist och förtorkade skördar med allt vad det innebär och oroande framtidsutsikter i en klimatförändrad värld gjorde det svårt att njuta av allt det som vi vanligtvis förknippar med sommarens skimmer och som vi suktar efter under våra kalla, mörka och dystra nordiska höst- och vintermånader.

När jag tittar på bilderna jag tog under dessa månader står det klart skrivet i de brunbrända barnens ansikten att den här sommaren kommer att lysa i deras minnen hela deras liv med en närmaste gudomlig strålglans. För den som liten är blev 2018 års sommar en skinande solskensmagi, med dagar och nätter då ljuset och värmen aldrig tog slut. Titta bara!

"Det här är livet!" säger sjuåringen med tillfredsställelse målad i hela ansiktet där han halvligger bekvämt tillbakalutad mot flera kuddar på en säckakärra som sakta rullar fram över Bjärröds vägar och traktorleder. Från sin tron kan han se det förtorkade sommarlandskapet svepa förbi och om han riktar blicken uppåt så möter den hans ömma moders ögon, lite trötta och frånvarande i blicken sådär som mammors ögon kan vara ibland när de tycker att uppoffringen egentligen är för stor, men ändå värd belöningen i form av glada leenden hos deras barn. Att bli skjutsad runt den i sommarskrud klädda hembygden på en mjuk tron byggd av kuddar uppå en säckakärra efter ett svalkande dopp vid vår egen lilla badvik, ja, det är kanske en av om inte livets, så i alla fall sommarlovets, höjdpunkter.

"Mamma, visst är det fantastiskt att man kan plocka hallon!" säger treåringen med lysande ögon som sveper över de taggiga buskarnas dignande röda bevis på att åtminstone någon växtlighet älskar den här varma och torra varianten av svensk sommar. Och ja; visst är det underbart att hallon växer i skogarna och att skogarna är tillgängliga för Alle-man och -kvinna och -barn och att vi fritt och ohämmat får njuta av denna kalhyggenas revansch efter förödelsen. En sådan ynnest är för oss bortskämda vuxna så invant självklar att det behövs en liten barnslig och smutsig sommarhand framsträckt mot en, full av  

skogarnas anspråkslösa godsaker 

som bjuds oss i överflöd, alldeles gratis, bara vi tar oss tiden att hitta dem och njuta dem.

"Tänk att jag vågade sitta i rövarens knä och vara med när de sjöng Vargsången i Mattisborgen!" viskar femåringen för väl tjugonde gången när han ligger och ska sova. Jag ler och instämmer i att jag är både stolt och glad över att han till sist tog klivet och vågade göra det som betydde så mycket för honom på Astrid Lindgrens värld - att sjunga ihop med de fantastiska skådespelare som iscensatte närapå hela Ronja Rövardotter-berättelsen för oss den där julidagen i Vimmerby. Att våga, vinna, pröva nytt och utvecklas - det är också livet och sommaren till för.

Och när sommarlovets sista kväll ska gå över i natt och vi alla känner att tiden gått för fort och att vi inte fått nog trots det övermått av sommar vi fått oss till livs, då ser vi framåt, den nyblivna tioåringen och jag och ställer in siktet på nästa sommar. "Vad skulle du vilja göra då?" undrar jag på sängkanten när vi bereder oss att lämna allt bakom oss och kliva in i skolans värld igen. "Åka till Kroatien!" kommer svaret blixtsnabbt, följt av en stunds tyst eftertanke. "Eller till Västervik... Och Hanö." Alltså ett återseende av de minnen vi just lämnat bakom oss. Och jag håller med. Tänk vad mycket sommaren 2018 gav oss av upplevelser som nu i november blivit skimrande minnespärlor i livets smyckeskrin.

Som att övernatta i ett hus med havsutsikt på ovanvåningen och goda vänner på bottenplan, och åka båt över havet och gå i land på en bergig ö utan bilar och ta sig upp till fyren på klippan och hälsa på hjortarna längs vägen.

 Och att hoppa över berghällarna i spåren efter en drake och leta efter märket där den kraschade in i berget, förblindad av ljusskenet från fyren, stackars draken... Och att hitta märket och inte bara det, utan också två grottor - kanske drakens grottor? Att få kliva in i deras svala mörker och huka under tyngden av sten ovanför huvudet och rysa lite åt att så här bodde man på stenåldern...

 Att se solens sista strålar smeka över vattnet när kvällsdiset drar in över campingen och känna magin när Västerviks alla lampor speglar sig i den dimhöljda, blå fjärden och lyssna till sorlet av semesterfirande människors lyckliga avslappning med sommarmusiken svävande över alltihop som ett soundtrack i en film när man vänder åter mot stugan.

Att få tjura och ilsket stampa i det bräckta vattnet i hamnbassängen i Kivik när kvällen kommer och man måste sluta bada och åka hem fast man inte vill... Stampa hårt i vattenbrynet så att det skvätter om den arga lilla foten.







Att få åka till Dalstorp och hälsa på sin gamlamormor (eller farmor, som man också kan kalla henne om man ingen egen farmor har) och leka på skolgården och sova över och väckas mitt i natten av världens åskväder. Att få hälsa på i hennes gamla hus och cykla till dammen och se så att kräftorna lever och knipsar med klorna trots att dammens vatten står närapå en meter lägre än vanligt.





Att få åka racerbåt med sin morbror och prova att köra alldeles själv, så att båten hoppar mot vågorna.

Att gå ut och lyssna på helgmålsringningen från Äsphults kyrka från den högsta punkten i hagen varje lördagskväll och kanske ha någon hemlig godsak med sig.



Och sist, men inte sämst, att uppleva sommaren här hemma i Bjärröd med alla sinnen - höra grannens traktorbrådska med skörden, känna den lite söta ko-doften från alla de ljushyllta kreaturen, smaka på skogens hallon och odlingarnas jordgubbar, känna den lite fetsträva ullen på Niklasgårdens får under sina fingrar, alltmedan sommarens dagar förrinner och lämnar oss med minnet av ett gyllene, ljuvligt, drömmande skimmer. Som solsken genom ett augustiskirt lövverk. Vilken sommar vi hade!