En julsaga i repris

Annandagen 2018. Ännu en jul läggs till handlingarna och jag vill önska dig en fortsatt god julhelg genom att reprisera ett av mina mest lästa blogginlägg från 2016 - en julsaga från forno. Oavsett om du läste det då eller inte så får du gärna följa med mig bakåt i tiden, först ungefär trettio år, till min barndom då varje jul firades i farmors och farfars stora, vackra hus bredvid prästgården i Norra Mellby. Det huset var som gjort för julfirande; där fanns flera olika finrum, ett för middag, ett för soffhäng och ett otal mindre rum där vi barn kunde ägna oss åt diverse lekar och påhitt utan att störa eller störas av de vuxna. Då och då sprang vi in i rummet där brasan i öppna spisen och julgranen tävlade om vem som kunde utstråla mest julstämning, för att ta lite nötter eller knäck och såklart för att kolla om alla de stora var på plats i soffor och fåtöljer eller om någon såg ut att förbereda en tomte-entré av något slag. Vid ett sådant besök kunde man också med fördel passa på att krypa upp en stund i farmors famn och bli föremål för hennes odelade uppmärksamhet en stund. Jag minns så väl ett sådant tillfälle. Jag var nog runt sju år och vi satt i ett hörn intill fönstret mot den gamla landsvägen som leder fram till kyrkan ett par hundra meter bort. Efter att ha hjälpt mig att knäcka en krakmandel med den julröda skruvknäpparen av trä (som numera bor i min kökslåda), började farmor berätta. Det här är historien jag fick höra, kanske inte ordagrant, men till innehåll och sammanhang ganska orörd, tror jag:

Norra Mellby kyrka i vinterskrud. Vill du föreställa dig den som den såg ut på

den tiden då det begav sig, så tänk bort tornet, som byggdes 1917.

Fotot är hämtat från boken Sösdala - vår hembygd

I kvällningen en julafton för länge, länge sedan, på den tiden då människorna fortfarande vågade se Guds finger i skapelsen och tro på möjligheten till underverk, kom en storvuxen torpare gående på vägen som ledde fram till Norra Mellby kyrka. Han var trött, för vägen han vandrat var lång och bördan han bar på ryggen var tung. Dessutom kan det hända att hans steg saktades också av en annan anledning då han närmade sig kyrkan; för likaväl som han och hans samtida var övertygade om Guds existens och ständiga närvaro, så visste de att hens motpol Djävulen tog en minst lika aktiv del i deras liv och kyrkogården som han nu närmade sig var en plats där den onde gärna uppehöll sig. Till råga på allt var själva julekvällen egentligen en tidpunkt då var och en borde hålla sig inne bakom stängda dörrar, full av svart magi, gengångare och annat fanstyg som den var. Det var ju den natten varje år som de döda återvände till jorden för att se om sina gamla hemtrakter och slutligen samlas till mässa i kyrkan någon timme före de levande julotta. Det är inte att undra på att han darrade i knäna av mer än bara utmattning när han öppnade den gnisslande grinden och äntrade den branta stigen uppför backen mot vapenhuset.

En annan som var rädd var mannen som torparen bar på ryggen. Den stackaren hade blivit lam i benen därmed förlorat sin plats i tillvaron. I ett jordbrukssamhälle var ett par fungerande ben en förutsättning och den som saknade detta var dömd till ett liv vid sidan av. Den lame hade alltså all anledning att vara rädd, både för framtiden och för det som väntade runt hörnet. Efter att ha prövat alla kända huskurer utan framgång fanns det nämligen en tämligen riskabel sista utväg att pröva - att nattetid bäras runt en kyrka sju varv motsols och sju varv medsols. På så vis skulle man kanske kunna råda bot även på en allvarlig åkomma som förlamning och vågade man sig ut på själva julafton så kan man ju gissa att modet att trotsa trollkraften skulle förstärka den helande magins återgäldande.

Där befann de sig alltså nu, den starke torparen och hans lame vän, ensamma bland gastarna och gravarna i julmörkret. De började sin vandring runt kyrkan. Varv för varv, först sju aviga och så sju räta. När de fjorton vändorna fullbordats återstod endast slutmomentet; att gå in i kyrkan och fram till altaret för att där förhoppningsvis ta emot Guds mirakel, det under som skulle fördubbla antalet fotspår på hemvägen och ge en förlorad man livet åter. På kyrktrappen stannade torparen för att öppna den tunga porten, men innan han hunnit mer än att lägga handen på den stora nyckeln, vreds den om liksom av sig själv och dörren öppnades in mot det mörka kyrkorummet. Torparen stelnade till och hans vän drog efter andan. Den som öppnat kunde väl inte vara någon annan än den onde själv...?

Nu var det så, att vid den här tiden härjade ett par tjuvar i bygden. De var listiga och förslagna och ingen gick säker för dem, varken adel, präster, borgare eller bönder. Det märkliga var att trots att de var så fruktade och eftersökta, så hade ingen lyckats lista ut var de båda ogärningsmännen höll till mellan stöldräderna. Svaret på gåtan var emellertid att deras tjuvanäste var inrymt i Norra Mellby kyrka, närmare bestämt i vindsutrymmena ovanför kyrkvalven. Den julafton då vår saga tilldrar sig, hade den ene av de båda tjuvarna smugit sig iväg ner till prästgården för att stjäla en bock till julmiddag och hans kumpan väntade nu på honom i vapenhuset med handen på dörrklinkan, redo att snabbt och smidigt släppa in honom och hans fångst.

Där på trappan stod nu alltså torparen med sin lame vän på ryggen. Tvekande, spända och fyllda av fasa stod de stilla framför den svarta dörrspringan och lyssnade in i mörkret. Då hörde de plötsligt en röst som väste därinne: "Är han fet?!" Detta blev droppen som fick torparens rädslobägare att rinna över, för nu stod det ju helt klart att det var djävulen själv som fanns därinne, otåligt väntande på ännu en människovarelse att sätta tänderna i. Fullkomligt panikslagen kastade han ifrån sig sin börda in på vapenhusets golv och ropade: "Antingen han är mager eller fet, så här har du honom livs levande!" Därpå gjorde han helt om och flydde för sitt liv.

Han sprang som han aldrig förr sprungit, nerför kyrkbacken, ut på landsvägen och vidare hemåt i ett desperat försök att lägga så långt avstånd som möjligt mellan sig och det fasansfulla i kyrkan. Paniken ringde i hans öron och pulsen dunkade i takt med hans hastande steg, men var det bara sina egna ljud han hörde? Gång på gång vände han sig om och kastade ett öga över axeln. Det lät ju precis som om någon kom jagande efter honom... Efter att ha sprungit ytterligare en bit var han helt säker - djävulen förföljde honom! Han hörde springande steg bakom sig - och de kom allt närmare. Han sprang så att lungorna höll på att sprängas, men tvingades till sist att inse att han inte hade något att vinna på att fortsätta. Han var redan uttröttad efter den långa vandringen med vännen på ryggen och den onde verkade vara fast besluten att slå två flugor i en smäll och ta både den lame och torparen den här natten. Vår torpare fattade ett beslut, stannade och vände sig om för att slåss.

Han stod flåsande där på vägen, beredd på strid. En springande gestalt närmade sig i skumrasket och torparen höjde sina knutna nävar. Men när den andre kommit tillräckligt nära för att de skulle kunna se varandras ansikten, sänkte torparen sakta sina händer och stirrade i tyst förvåning på den som närmade sig. Det var ingen annan än hans en gång lame vän, som nu stod framför honom. Om det var de fjorton varven runt kyrkan som botat honom eller skräcken då han trodde sig stå, eller snarare ligga, inför djävulen själv, det var de inte säkra på, men  hur som helst kunde de nu vandra hemåt i varandras sällskap, samtidigt som de båda tjuvarna i Norra Mellby kyrka avnjöt sin julbock, mager eller fet, under taket på den trygga gamla helgedomen uppe på kullen.

Så slutade farmor sägnen och jag rusade iväg tillbaka till syskonen och kusinerna, helt omedveten om att ännu en pusselbit hade lagts till det bygge som blev mitt än så länge livslånga intresse för både hembygdshistoria och den gren av litteraturen som kallas sagor och sägner. Så här vid jul känns det bra att dela med sig och föra vidare en del av det kulturarv som jag fick som sjuåring en julafton i en farmoders knä i ett gammalt hus i en ännu äldre kyrkby. Det får bli min julklapp till dig, om du vill ta emot den. God jul!

Julgranshunden

"Och så denna gränslösa kärlek till djur. Det var nästan grymt att han aldrig fått någon hund. Han hade börjat tjata om en så fort han blev stor nog att kunna säga ´vov-vov´."

Orden är så klart världens bästa Astrids och den djurälskande, hundlängtande pojken är Pelle på Saltkråkan, men beskrivningen skulle lika gärna kunna vara ett porträtt av Edith. Ända sedan vår pudel Bella dog för drygt två år sedan har Edith saknat, längtat, funderat och planerat. Hon har frågat efter Bella, var hon är nu, om hon kan komma flygande tillbaka eller trilla ner från himlen (och tänk om det då skulle råka bli just här, i vår trädgård!), men så småningom har hon accepterat dödens odiskutabla slutgiltighet och istället börjat söka andra vägar mot målet - en ny hund att älska.

Varje gång hon har sett en hund, från bilfönstret, på TV, på bild eller i någon av de hundgrupper som jag har följt på Facebook i hopp om att kanske kunna hitta en hund som passar oss, så har Edith yttrat samma ord: "Åh! En SÅN hund skulle jag vilja ha!" Aldrig har hon varit så nöjd som när hon fått gå ut med någon av bekantskapskretsens hundar i koppel eller fått ge mormors gamla hunddamer mat. Hon drömmer om hundar på nätterna och gissningsvis tre fjärdedelar av godnattsagorna hon väljer handlar om hundar.

Även pojkarna har längtat efter en ny familjemedlem - och det har också vi vuxna till viss del gjort, medvetenheten om det extra ansvaret och arbetet till trots. Men som den vuxen i familjen som varit den som främst ansvarat för både morgonrutinerna med att få fyra barn färdiga och utrustade för dagens schema och likaledes lämna dem till respektive vistelseort innan jag själv kört till jobbet och sedan skyndat mig på eftermiddagen för att göra omvänd resa, har jag tyckt att det varit ganska skönt att inte ha en hund också att fixa för och ha dåligt samvete för när tiden rinner iväg och den ensamma dagtiden blir alltför lång för en ensam liten hund som längtar och väntar.

Men saker förändras och när Bosse i höstas började jobba betydligt närmare hemifrån och jag själv påbörjade mina studier mot målet att bli specialpedagog, öppnade sig helt andra möjligheter för oss som potentiell hundägarfamilj. Sedan juli har vi  letat efter den perfekta hunden. Internetsidorna som förmedlar omplaceringar har dammsugits i jakten på en vuxen hund (efter tio år med människovalpar i huset vill vi helst inte börja om med att gå ner oss i bebisträsket igen, hur mysigt det än kan vara med en valp), så liten att barnen kan hålla den i koppel men inte för liten och klen, helst en tik, en som älskar barn och inte kräver mängder av aktivering och motion varje dag och som kan vara ensam hemma några timmar utan problem och som trivs ihop med andra hundar och djur. Och som dessutom är relativt allergivänlig eftersom både Bosse och Alvar lätt blir snörvliga och kliiga i ögonen av diverse pälsdjur. Ja, ni ser, den kravlistan är inte lätt att svara upp mot. Vi har haft kontakt med några hundägare som velat omplacera sina hundar, men det har alltid funnits någon hake. Fram till nu.

Vi hittade Alice i en facebookgrupp med hundannonser. En liten fulsöt shih tzu-flicka på snart två år som livet inte farit särskilt snällt fram med, men som trots sina upplevelser benhårt behållit tron på människan och glädjen i att leva. Alice uppfyllde vartenda krav på vår långa lista så vitt vi kunde bedöma på 60 mils avstånd - hon fanns nämligen i Stockholm och dit fick Bosse och Alvar åka för att nosa och gosa på henne för att testa om hon stod pall även för allergitestet. Det var en nervös dag i lördags, när de utan övriga barns vetskap anträdde resan norrut i svinottan för att kanske hämta hem vår viktigaste och mest omvälvande julklapp. Jag hade då sedan en vecka haft kontakt med hemmet hon bodde i och fått flera bilder skickade till mig, bilder som jag sparat i min telefon och som Edith råkat se, dock utan att ana att det var en eventuell blivande familjemedlem hon betraktade. På en av bilderna syntes Alice under en julgran, och Ediths ofta ganska stränga lilla ansikte mjuknade och huvudet lades på sned när hon yttrade orden: "Åååh! Den hunden kan vi väl ha?"

Och det kunde vi. Alice stod pall även för det sista provet och några timmar innan lördagen gick över i söndag backade Bosse in bilen på uppfarten och tre barn flockades i hallen eftersom de visste att en okänd överraskning hemförd från Stockholm var i antågande. Steg knastrade på grusgången, dörren öppnades - och in kom Alvar med en liten gråvit lurv i koppel. "Det är julgranshunden!" ropade Edith hänfört och Alice stormade in i vårt hus och i vårt liv.

Efter fem dagar håller vi ännu på att lära känna varandra. Både människor och hund övar på att förstå vad den andra parten (eller arten) menar och behöver. Vi leker, gosar och går promenader. I dag, precis när jullovet gjorde sitt intåg i Minnet, försökte vi oss på att ta ett julkort på de bästa gåvor vi har fått hit till Minnet. Det är inte helt lätt att fånga fyra barn och en hund på samma bild utan att någon ser konstig ut, men otroligt nog så blev ett av de ungefär tjugo korten så pass bra att samtliga avbildade människor godkände det för publicering - och den avspeglar den glädje och tacksamhet vi känner över att återigen vara en hundägarfamilj.

Så, god jul önskar familjen Lindberg-Magnusson och julgranshunden!