En julsaga

Juldagen 2016. Ännu en jul läggs till handlingarna och jag vill önska er en fortsatt god julhelg genom att låta er följa med mig bakåt i tiden, först ungefär trettio år, till min barndom då varje jul firades i farmors och farfars stora, vackra hus bredvid prästgården i Norra Mellby. Det huset var som gjort för julfirande; där fanns flera olika finrum, ett för middag, ett för soffhäng och ett otal mindre rum där vi barn kunde ägna oss åt diverse lekar och påhitt utan att störa eller störas av de vuxna. Då och då sprang vi in i rummet där brasan i öppna spisen och julgranen tävlade om vem som kunde utstråla mest julstämning, för att ta lite nötter eller knäck och såklart för att kolla om alla de stora var på plats i soffor och fåtöljer eller om någon såg ut att förbereda en tomte-entré av något slag. Vid ett sådant besök kunde man också med fördel passa på att krypa upp en stund i farmors famn och bli föremål för hennes odelade uppmärksamhet en stund. Jag minns så väl ett sådant tillfälle. Jag var nog runt sju år och vi satt i ett hörn intill fönstret mot den gamla landsvägen som leder fram till kyrkan ett par hundra meter bort. Efter att ha hjälpt mig att knäcka en paranöt med den julröda skruvknäpparen av trä (som numera bor i min kökslåda), började farmor berätta. Det här är historien jag fick höra, kanske inte ordagrant, men till innehåll och sammanhang ganska orörd, tror jag:

Norra Mellby kyrka i vinterskrud. Vill du föreställa dig den som den såg ut på

den tiden då det begav sig, så tänk bort tornet, som byggdes 1917.

Fotot är hämtat från boken Sösdala - vår hembygd

I kvällningen en julafton för länge, länge sedan, på den tiden då människorna fortfarande vågade se Guds finger i skapelsen och tro på möjligheten till underverk, kom en storvuxen torpare gående på vägen som ledde fram till Norra Mellby kyrka. Han var trött, för vägen han vandrat var lång och bördan han bar på ryggen var tung. Dessutom kan det hända att hans steg saktades också av en annan anledning då han närmade sig kyrkan; för likaväl som han och hans samtida var övertygade om Guds existens och ständiga närvaro, så visste de att hens motpol Djävulen tog en minst lika aktiv del i deras liv och kyrkogården som han nu närmade sig var en plats där den onde gärna uppehöll sig. Till råga på allt var själva julekvällen egentligen en tidpunkt då var och en borde hålla sig inne bakom stängda dörrar, full av svart magi, gengångare och annat fanstyg som den var. Det var ju den natten varje år som de döda återvände till jorden för att se om sina gamla hemtrakter och slutligen samlas till mässa i kyrkan någon timme före de levande julotta. Det är inte att undra på att han darrade i knäna av mer än bara utmattning när han öppnade den gnisslande grinden och äntrade den branta stigen uppför backen mot vapenhuset.

En annan som var rädd var mannen som torparen bar på ryggen. Den stackaren hade blivit lam i benen därmed förlorat sin plats i tillvaron. I ett jordbrukssamhälle var ett par fungerande ben en förutsättning och den som saknade detta var dömd till ett liv vid sidan av. Den lame hade alltså all anledning att vara rädd, både för framtiden och för det som väntade runt hörnet. Efter att ha prövat alla kända huskurer utan framgång fanns det nämligen en tämligen riskabel sista utväg att pröva - att nattetid bäras runt en kyrka sju varv motsols och sju varv medsols. På så vis skulle man kanske kunna råda bot även på en allvarlig åkomma som förlamning och vågade man sig ut på själva julafton så kan man ju gissa att modet att trotsa trollkraften skulle förstärka den helande magins återgäldande.

Där befann de sig alltså nu, den starke torparen och hans lame vän, ensamma bland gastarna och gravarna i julmörkret. De började sin vandring runt kyrkan. Varv för varv, först sju aviga och så sju räta. När de fjorton vändorna fullbordats återstod endast slutmomentet; att gå in i kyrkan och fram till altaret för att där förhoppningsvis ta emot Guds mirakel, det under som skulle fördubbla antalet fotspår på hemvägen och ge en förlorad man livet åter. På kyrktrappen stannade torparen för att öppna den tunga porten, men innan han hunnit mer än att lägga handen på den stora nyckeln, vreds den om liksom av sig själv och dörren öppnades in mot det mörka kyrkorummet. Torparen stelnade till och hans vän drog efter andan. Den som öppnat kunde väl inte vara någon annan än den onde själv...?

Nu var det så, att vid den här tiden härjade ett par tjuvar i bygden. De var listiga och förslagna och ingen gick säker för dem, varken adel, präster, borgare eller bönder. Det märkliga var att trots att de var så fruktade och eftersökta, så hade ingen lyckats lista ut var de båda ogärningsmännen höll till mellan stöldräderna. Svaret på gåtan var emellertid att deras tjuvanäste var inrymt i Norra Mellby kyrka, närmare bestämt i vindsutrymmena ovanför kyrkvalven. Den julafton då vår saga tilldrar sig, hade den ene av de båda tjuvarna smugit sig iväg ner till prästgården för att stjäla en bock till julmiddag och hans kumpan väntade nu på honom i vapenhuset med handen på dörrklinkan, redo att snabbt och smidigt släppa in honom och hans fångst.

Där på trappan stod nu alltså torparen med sin lame vän på ryggen. Tvekande, spända och fyllda av fasa stod de stilla framför den svarta dörrspringan och lyssnade in i mörkret. Då hörde de plötsligt en röst som väste därinne: "Är han fet?!" Detta blev droppen som fick torparens rädslobägare att rinna över, för nu stod det ju helt klart att det var djävulen själv som fanns därinne, otåligt väntande på ännu en människovarelse att sätta tänderna i. Fullkomligt panikslagen kastade han ifrån sig sin börda in på vapenhusets golv och ropade: "Antingen han är mager eller fet, så här har du honom livs levande!" Därpå gjorde han helt om och flydde för sitt liv.

Han sprang som han aldrig förr sprungit, nerför kyrkbacken, ut på landsvägen och vidare hemåt i ett desperat försök att lägga så långt avstånd som möjligt mellan sig och det fasansfulla i kyrkan. Paniken ringde i hans öron och pulsen dunkade i takt med hans hastande steg, men var det bara sina egna ljud han hörde? Gång på gång vände han sig om och kastade ett öga över axeln. Det lät ju precis som om någon kom jagande efter honom... Efter att ha sprungit ytterligare en bit var han helt säker - djävulen förföljde honom! Han hörde springande steg bakom sig - och de kom allt närmare. Han sprang så att lungorna höll på att sprängas, men tvingades till sist att inse att han inte hade något att vinna på att fortsätta. Han var redan uttröttad efter den långa vandringen med vännen på ryggen och den onde verkade vara fast besluten att slå två flugor i en smäll och ta både den lame och torparen den här natten. Vår torpare fattade ett beslut, stannade och vände sig om för att slåss.

Han stod flåsande där på vägen, beredd på strid. En springande gestalt närmade sig i skumrasket och torparen höjde sina knutna nävar. Men när den andre kommit tillräckligt nära för att de skulle kunna se varandras ansikten, sänkte torparen sakta sina händer och stirrade i tyst förvåning på den som närmade sig. Det var ingen annan än hans en gång lame vän, som nu stod framför honom. Om det var de fjorton varven runt kyrkan som botat honom eller skräcken då han trodde sig stå, eller snarare ligga, inför djävulen själv, det var de inte säkra på, men  hur som helst kunde de nu vandra hemåt i varandras sällskap, samtidigt som de båda tjuvarna i Norra Mellby kyrka avnjöt sin julbock, mager eller fet, under taket på den trygga gamla helgedomen uppe på kullen.

Så slutade farmor sägnen och jag rusade iväg tillbaka till syskonen och kusinerna, helt omedveten om att ännu en pusselbit hade lagts till det bygge som blev mitt än så länge livslånga intresse för både hembygdshistoria och den gren av litteraturen som kallas sagor och sägner. Så här vid jul känns det bra att dela med sig och föra vidare en del av det kulturarv som jag fick som sjuåring en julafton i en farmoders knä i ett gammalt hus i en ännu äldre kyrkby. Det får bli min julklapp till dig, om du vill ta emot den. God jul!

Bondespelet

Söndagsmorgon på Minnet. På bordet i vardagsrummet viks en spelplan ut, pengar fördelas och kort läggs i prydliga högar. Sedan börjar det roliga - att välja torp och utsäde och placera ut spelpjäser på ägorna som sedan ska skötas hela året igenom. Det klassiska Bondespelet, med minst 50 år på nacken, lever och frodas fortfarande!

På vår spelplan från 1985 finns sex små torp, fyra välmående gårdar, två ståtliga herrgårdar och i mitten det eftertraktade rosa slottet - utan åkrar, utan traktor och utan allt annat som vittnar om att människan måste slita för brödfödan. Här finns i stället välansade gröna gräsytor, symmetriska grusgångar och i blickfånget en sprudlande fontän - sinnebilden av vila och ro för en stressad knegare. För en miljon (!) riksdaler kan det bli ditt - men vägen dit är lång; du måste jobba dig hela vägen från ett litet torp vid skogsranden och dina tillgångar är det som jorden har att ge på den plats i världen, nej, jag menar spelplanen, som du kan kalla din.

När vi var små spelade vi ofta Bondespelet, mina syskon, kusiner och jag. Därför blir jag så glad när en söndag börjar med att Alvar hojtar: "Vem vill vara med och spela Bondespelet?" att jag inte kan säga nej, även om det innebär att hela förmiddagens schema av disk, tvätt, utfodring, tandborstning, matförberedelser och listmålning blir förskjutet. Jag förtränger de tankarna genom att övertyga mig om att jag gör mina barn en pedagogisk och social tjänst när vi spelar - och vips, så är vi igång! Första varvet innebär att vi alla sliter på våra små torp - små inkomster, små utgifter, men ett lika strävsamt liv som de i spelvärlden har som tillhör samhällets övre ekonomiska skikt. Som vuxen ser jag helt andra kvalitéer och filosofiska ingångar i spelplanslandskapet än när jag var barn. I en tid då valfrihet är ett större problem än risken att tvingas förbli vid sin läst, ligger det något högst befriande i en spelidé som inte bygger på strategi och egna val för att avancera och vinna, utan där livets med- och motgångar sprids i slumpvisa skurar och blint drabbar både fattig och rik.

Inte går det att undkomma en stark blåst (märk väl, inga stormar som besjälas med norska namn här inte, utan en högst prosaisk beskrivning av verkligheten - här blåser starka vindar), inte heller skyddar pengar dig mot en elak influensa; det är bara att lägga sig och gilla läget. Att sälja höns är för en bonde i dåtidens Sverige lika självklart som att det stormar och blåser ibland och illustrerar landsbygdens förändring - från mångfald till ...enfald? För vilket annat ord går att hitta som beskriver det faktum att det är större sannolikhet att en slumpvis vald svensk har ett dussin höns att sälja än att en grisbonde har detsamma? I Sverige 2016 har en grisbonde enbart grisar, medan en hönsbonde inte har någon gris att slakta till jul och inte heller någon ko att mjölka. Att företag nischar sig är inget som är förbehållet städerna...

Men då som nu behöver varje trakt, oavsett demografi, någon som tar ansvaret för att svinga kommunstyrelsens ordförandeklubba och i Bondespelet sker det valet lika till synes slumpvis och ibland oväntat som i verkliga livet. Fast för ett arvode om fem tusen kronor om året så är nog risken för maktmissbruk minimal; här krävs det någon som verkligen är hängiven sin uppgift och som sätter sin heder och ära före ekonomisk vinning. Å andra sidan är det inte något särskilt betungande uppdrag; det går faktiskt att slappa året runt på den fronten och ändå bara håva in pengarna vid årsskiftet! Försäkringar är också enklare än i verkligheten. Visserligen måste man både välja försäkringsbelopp och betala för det, men det finns bara ett försäkringsbolag och ordet självrisk finns inte i ordlistan, lika lite som försäkringsbedrägerier eller risken att bli utan ersättning för de skador man lider.

Själva spelplanen i vår 80-talstappning är en orgie i färgglädje och detaljrikedom. På spelplanen bor tidsmarkörer från flera decennier; här trängs höhässjor med traktorer och vissa bönder föredrar att plantera lökar för hand och slår sin skörd med lie (gröna vågen-folk måhända?), medan andra är glada och tacksamma över modern teknik och sköter sitt skogsbruk med motorsåg och tillhörande utrustning. Längs sjöar och åar syns också semesterfirare som njuter av livet på landet och av allemansrättens möjligheter. Eller är det måhända de lyckliga, rofyllda bönderna som har så gott om tid att de unnar sig ett par timmar på den solvarma klipphällen, en stunds fiske eller en kanottur?

Under förmiddagen lever vi oss genom fyra år, följer årstidsväxlingarna indelade i kvartal där början av året präglas av händelser som den olyckliga dag då min hund kommit lös och bitit ihjäl Alvars får. Han låter sig dock inte nedslås av förlusten utan tar glatt emot den tusenlapp jag erbjuder i ersättning. Vidare säljer vi höns under våren, vissa avverkar skog och så stormar det, precis som i verkligheten.

Under våren och försommaren växer säden för skördens tid och ung och gammal gläds därvid... Åtminstone gläds de som får höga siffror på den gröna tärningen - den som visar hur många utsädeslappar man får lägga på sina åkrar. Fast sedan får vi stark frost två gånger samma vår och både havren och potatisen fryser bort. Det blir ett avbräck ekonomiskt, verkligen... Och inget arv finns i sikte som kan rädda ekonomin, tyvärr. I en äldre upplaga av spelet som jag brukade spela som barn fanns det en rik faster som dog och testamenterade en förmögenhet till en om man hade tur. Fick man ett sådant arv som torpare så innebar det ett försprång som blev nästintill omöjligt för motspelarna att ta igen. Kanske var det därför de skippade det kortet till 1985 års version. Synd, tycker jag. Inte för att jag önskar livet ur min faster - tvärtom, hon är en fantastisk kvinna som förtjänar att leva i många år till - men möjligheten att bli rik mitt bland alla utbrott av mul- och klövsjukor, stenmurar som måste lagas, grisfoderinköp och andra mer eller mindre oförutsedda utgifter, är onekligen ganska lockande...

Så går hela veckan, alla dagar och år. Vi kör våran traktor och vi plöjer och sår. Sommaren kommer och skörden bärgas, med lie eller skördetröska; var och en blir salig på sin fason. Frågan är bara hur länge man vågar vänta innan man skördar. Avvägningen är hårfin mellan att få ut mesta möjliga och att passera gränsen och stå där och inse att det är för sent, att allt arbete är förgäves.

Årets sista månader handlar mest om skogsarbete. Vi avverkar och tjänar pengar. Någon stjäl någon annans julgranar och den bestulne blir förbannad. Precis som man hade blivit på riktigt. Och så jagar vi älg, för det gör ju alla på landet. I en av skogarna skymtar till och med en björn mellan gran och fur, men jag tror inte att den är lovlig att skjuta. I alla fall finns det inget händelsekort som berättar om någon skjuten björn och inte heller hamnar någon i fängelse eller måste böta för att ha fällt en varg som rev hens får. Vid närmare eftertanke tror jag att jag måste tillverka några egna händelsekort som ger lite extra krydda åt bondelivet. Det var en gång ett arv, en björn, en varg och ett rättssystem... Och ett EU-bidrag, så klart! Fast nej, vitsen med det hela var ju verklighetsflykt och då är det ju så bra som det är, det kära gamla Bondespelet!

När december gått till ända sammanfattar vi året som gått och förbereder oss för det nya. Utsäde ska köpas, djurbesättningar uppdateras och försäkringar betalas. Och kanske, kanske finns det någon strävsam och tursam bonde som har tjänat ihop tillräckligt mycket pengar för att byta upp sig och köpa en större gård, eller åtminstone en skog... För i Bondespelet finns det hyfsat snabba pengar att göra inom lantbrukssektorn. Livet på landet äger alltså, såväl i fantasin en söndagsförmiddag som i verkligheten samma dag. Fast på olika sätt!