I dag har alla flaggor i Sverige vajat för oss och vår kärlek. Vår bröllopsdags soundtrack berättar om ett fjällhögt nordligt land med väna ängder som badar i solsken några tiotal dagar om året och vars själ kröns med blågula monument av tyg och en historia och tillika själ vars väsen är betydligt mindre storvulet än dess patriotiska nationalsång. I ett land som inte haft skäl att varken hävda, kämpa för eller fira sin självständighet blir en röd nationaldag mer av en ledig dag till var mans eller kvinnas lyst än till ett gemensamt bevis på folksjälens och nationalismens sammanlänkande av alla som känner sig som svenskar.
Denna härligt lediga dag i den vackraste av tider, när betygen är satta och doften av syren och liljekonvalj dröjer sig kvar i skuggiga dälder samtidigt som sommaren gjort sitt intåg med pioner och lavendel i rabatterna och smörblommor, tjärblomster och lupiner i dikesrenarna, den är en gåva till alla; en gåva med försmak av sommaren. En sådan där härligt frestande present med samma funktion som en aperitif - en retning som ger mersmak och skapar längtan och förväntan. Den sjätte juni är en skimrande skatt, inslagen i glänsande papper och krusiga snören.
För mig, som alltid ser det vackraste i begynnelsen av allt är en sådan dag det självklara valet för en vigsel. I dag är det tre år sedan jag och Bosse lovade varandra fortsatt trohet och kärlek på gräsmattan som sveper mellan Ringsjöns blåa vågor och Bosjöklosters lysande gytter av vita trappstensgavlar.
I dag tillbringade vi åter eftermiddagen på denna bedårande plats. Ett slott bebott av en greve som välkomnar besökare med skyltar som förkunnar "Gå gärna på gräset!" och med lekplatser med lekredskap som är desamma som när jag var liten och som säkerligen inte följer någon modern säkerhetsstandard, men som är så mycket roligare och mer spännande än på alla andra lekplatser - jag kan inte tänka mig ett bättre utflyktsmål för en barnfamilj.
För tre år sedan var dagen lika härligt sommarvarm som idag och ackompanjerad av små friska vindilar som lovade att ingen skulle uppleva värmen som tryckande eller kvav. Sjön låg blank och en aning disig när vi blev fotograferade nere vid bryggorna där båtarna guppar, de båtar som gratis lånas ut till slottets besökare.
I dag gick vågorna högre på östra Ringsjön och de vita gässen var många och långa. De båda stora barnen ville ut och ro och hade flytvästar med sig. Tillsammans med Bosse lånade de åror, fick nycklar till båten i entrén och gav sig med friskt mod ner till en liten eka och ut på sjön medan jag och de båda små roade oss bland karuseller, gungställningar, hängmattor, höns och kaniner på lekplatsen längst ner i hörnet av slottsparken. Efter bara en liten stund återvände grabbarna lite slokörade från vassen, dit vågorna spolat dem mot deras vilja. Ringsjön var inte att leka med i dag och Vilgot var fortfarande ikväll övertygad om att det var ett stormande hav han guppat på i sin lilla oskyddade eka.
För tre år sedan satt fyra barn på trappstenen till greve Bondes vitrappade boning och fotograferades av vår fantastiska bröllopsfotograf Emelie Borggren.
I dag letade samma barn upp samma trappa och poserade. Det är på barnen man ser att tiden går...
För tre år sedan åt vi bröllopstårta som min syster Maja bakat och jag lovar att den var lika god som den var vacker - en upplevelse för alla sinnen!
I förmiddags slängde jag ihop en jordgubbstårta - inte i närheten av Majas varken smakmässigt eller estetiskt, men den dög för vår picknick i kastanjernas skugga i eftermiddag. De två barn som inte äter grädde fick som vanligt en tråkig kladdkaka dekorerad med godis istället. Var och en blir salig på sin fason!
Den där fikastunden under vår bröllopspicknick minns jag med sådan värme och glädje! Så kravlöst och opretentiöst, men så fantastiskt innerligt och gemytligt. Jag minns morfar, strålande glad och fullt medveten, jag minns barnen som var glada över att allvarets stund var över och att de nu kunde springa över gräset med kusinerna och gå från famn till famn hos de alla de vuxna.
Vår fikastund i dag var mer vardaglig, men inte mindre njutbar. Skratt och spring i benen, läsk och flädersaft, utforskande av klätterställningar och av den egna kroppskontrollen (och modet!) avlöste ätandet och drickandet och vinden svalkade våra nackar och rufsade vårt hår.
För tre år sedan åkte vi hem till Minnet och fortsatte festen med presenter, tal och så småningom smörgåstårta.
I dag köpte vi glass i Höör och väl hemma vankades det lax, medelhavsmuffins och till oss vuxna ett glas Prosecco som vi fick i bröllopspresent av vår snälla granne häromdagen. Vilgot dukade bordet med fina glas på fot och blandade till en bål med den syrligt läskande citronlemonad som jag fick av min fantastiska klass som var här på besök i går.
För tre år sedan var dagen efter en vanlig arbetsdag, en tisdag, tror jag. Den dagen blev full av gratulationer från alla som inte haft en aning om vårt lite hemliga och småskaliga bröllop. I år är nationaldagen en klämdag och morgondagen lika ledig, fri och skimrande av möjligheter som i dag. Så länge kvällen är ljus och varm finns alltså inga skäl i världen att tvinga någon i säng, så efter maten gick vi alla till stranden och barnen invigde badsäsongen och det med besked.
När mörkret faller denna nationaldag, börjar också nattregnets första droppar falla. Det dyrbara vatten från ovan som förra sommaren nekades jorden, har hittills i år välsignat vår del av världen med grönska och fräschör och vad kan vara mer symboliskt och lyckobringande en nationaldag och bröllopsdag som denna än en perfekt variation av sol och regn - dessa basala nödvändigheter som tecknar våra livsvillkor och ger oss vår kraft, vår glädje och vårt fortsatta liv. I morgon börjar ett nytt år. För oss på Minnet och för Sverige, i solsken och regn, i fest och vardag, i lust och i nöd.
